Är vi bara händer och fötter?

Vi bestämmer träff med fyra kvinnor med lång erfarenhet och med mycket sorg och ilska. De bestämmer sig för att inte prata offentligt. De är rädda för repressalier och arbetsgivarens makt. Därför är deras berättelse anonym.

En liten grusväg tar oss ner till gården där vi ska träffa Emma, Lisbeth, Eva och Gunilla. Som ni förstår är det inte deras riktiga namn. När arbetsplatser blir tysta är det konsekvensen. Ingen vågar vara kritisk. Inte ens de här kvinnorna som tillsammans har nästan 150 års erfarenhet och anställning inom omsorgen. Det har blivit tuffare. Klimatet. Och arbetsvillkoren.

När kommunen införde heltidsarbete som norm och en stor omorganisation, drogs snaran åt. För att kunna skapa heltidstjänster införde arbetsgivaren resurspass. Det var så de valde att lösa ambitionen om heltidsarbete för alla. Idag har tre av kvinnorna i snitt fyra sådana pass var i månaden. Det blev droppen. Ett resurspass är ett arbetspass där arbetstagaren inte alls vet vad hen ska förvänta sig. I den aktuella kommunen kan de bokas varsomhelst. Inom LSS där de har sin vanliga arbetsplats och som de har utbildning och erfarenhet för, eller inom psykiatrin eller äldreomsorgen. Det skapar stress.

- Det är alldeles fruktansvärt. Det kommer ett sms på morgonen som säger till vilken arbetsplats jag ska åka. Och jag har kanske aldrig varit där, säger Lisbeth och berättar om kollegor som ligger sömnlösa, om tidiga morgnar där hon får åka till arbetsplatser utan att ha trygga förutsättningar, om kollegor som vägrar, som verkligen inte orkar.

- Det första vi tänker på är brukarna. Ska bara vem som helst komma? Sen tänker jag på mig. Spelar det ingen roll vem jag är eller vad jag kan? Är jag bara två händer och två fötter, säger Emma.

Alla runt bordet är överens om att det var bättre förr. På jobbet. När de hade större frihet och kunde göra mer för brukarna. Åka på utflykt till exempel. Nu har de inte ens en bil och brukarna förblir i sina hem. De pratar om när de kunde påverka sin arbetssituation och sitt schema och de återkommer gång efter gång till resurspassen som skapar så mycket frustration.

- Det går inte att leverera under sådana förutsättningar. En dag dansar jag väl in i väggen och sen är jag inte värd en sur sill, säger Gunilla med ett försök till humor.

Den sura sillen blir liksom hängande i luften. Två av kvinnorna har heltidstjänster i grunden men har valt att gå ner i tid. Orken räcker inte till. En jobbar vaken natt och en av dem har deltid på 80 procent men jobbar 70.

- Vi måste hela tiden vara beredda på schemaförändringar. Det gör att jag inte kan planera min fritid. Att jag inte ens äger den. Det ger mig en klump i magen, konstaterar Eva och räcker fram två A4-papper med daterade händelser. Händelser som beskriver hur personal skickas hit och dit mellan vitt skilda verksamheter.

Ovissheten suger energi. Dödar arbetsglädjen. Känslan att bara vara en utgift, inte en tillgång är överhängande.

- Jag skulle kunna tänka mig att resurspassen fördelades efter tjänstgöringsgrad och att var och en bara har en annan arbetsplats att gå till förutom den egna. Jag tycker också att vi borde få både mer ansvar och mer frihet, förslår Emma.

- Som det är nu har allt tagits ifrån oss.

- Ja, återkommande resurspass på samma arbetsplats hade varit bra. Annars är man ju ny på jobbet varje gång, säger Eva.