Tidsstyrning i hemtjänsten ger sämre kvalitet och högre kostnader

De kommunala chefernas syn på digital tidsstyrning inom hemtjänsten är tydligt positiv. I enkätundersökningen svarar 61 procent av de ansvariga cheferna att tidrapporteringen inneburit en ”viss förbättring” av kvaliteten (Figur 1). Ytterligare 4 procent ser en ”stor förbättring” och 33 procent har en neutral syn. Endast 2 procent uppger att systemet lett till kvalitetsförsämringar.

Chefernas bedömning av kostnadseffekterna (Figur 2) visar en liknande tendens. 43 procent svarar att tidsstyrning inneburit lägre kostnader och 35 procent svarar att kostnaderna inte påverkats. Bara 22 procent bedömer att kostnaderna ökat till följd av att digitala tidsstyrningssystem har implementerats.

Chefernas bedömning är alltså att digital tidsstyrning ger högre kvalitet och lägre kostnader. Problemet är att rapportens empiriska resultat visar det rakt motsatta. 

Först några ord om den empiriska grunden. De externa måtten på kvalitet som används i rapporten är en sammanvägning av mått på personalkontinuitet (genomsnittligt antal anställda som en brukare träffar på två veckor), personalbemötande (andel brukare som uppger att de blivit väl bemötta) och tillräcklig tid (andel brukare som anger att hemtjänstpersonalen har tillräckligt med tid för dem). Effekten på kostnad har beräknats utifrån genomsnittsutfall per brukare i en kommun.

Nämnda mått (fyra stycken) används sedan för att utvärdera effekten över tid i 69 kommuner med angivna år för när digital tidsstyrning infördes. Effekterna jämförs med en kontrollgrupp på 27 kommuner som inte infört tidsstyrning under den analyserade tidsperioden. De statistiska resultaten av analysen illustreras i Tabell 1, där ”the average treatement effect”, ATE (β), anger den skattade effekten av tidsstyrning för varje variabel. Alltså hur införandet av tidsstyrning påverkar de olika måtten i kolumn 1-4. Negativ koefficient innebär minskning, positiv innebär ökning.

Av Tabell 1 kan utläsas att kvalitetseffekterna (1-3) tenderar att vara negativa, framför allt när det kommer till upplevelsen av personalens bemötande och känslan av att det finns tillräckligt med tid för brukaren. Koefficienten för kostnad är positiv, vilket innebär att implementeringen förväntas öka kostnader. Rapportförfattarna skriver att ”införandet av tidsstyrning verkar öka kostnaderna med ungefär 10 procent.”

10-procentig kostnadsökning – det är en betydande summa.

Hur kan de ansvariga cheferna ha så fel? Rapporten nämner flera tänkbara orsaker, exempelvis att cheferna inte är i tillräcklig kontakt med den dagliga verksamheten eller att psykologiska faktorer som kognitiv dissonans och självbetjänande bias påverkar. För ansvariga som investerat tid och pengar i en omfattande systemförändring kan det helt enkelt ta emot att erkänna, för sig själva och andra, att det inte blev särskilt bra.

Resultaten från studien är i sig ingen nyhet. Hemtjänstpersonal har länge flaggat för att den digitala tidsstyrningen inte är verksamhetsanpassad utan skadar både arbetsmiljö och kvalitet, något Kommunal beskrivit i rapporter som ”En hemtjänst att lita på” (2022) och ”Höga förväntningar på ny teknik” (2021). Samtidigt är det välkommet att fler kommer till insikt. 

Rapporten avslutas med en uppmaning:

”Skillnaden mellan de upplevda och beräknade effekterna talar för ett mer försiktigt förhållningssätt till implementering av tidsstyrning i hemtjänst eller liknande verksamheter.”

Rimligtvis och förhoppningsvis kan detta göra det svårare för chefer och konsulter att gömma sig bakom felaktiga föreställningar om tidsstyrningens förträfflighet. För Kommunal är ingången tydlig: Ja till avlastande digitala hjälpmedel; nej till stressande och fördyrande kontrollsystem.