Leder arbetstidsförkortning till ekonomisk kollaps?

Det grundläggande ekonomiska argumentet mot arbetstidsförkortning brukar annars vara att vår samhälleliga rikedom mer eller mindre direkt kan relateras till antalet arbetade timmar, och därför också till heltidsmåttet. En förkortning av arbetstiden antas därmed leda till en proportionell minskning av vår levnadsstandard jämfört med ett alternativt scenario där arbetstiden inte förkortas. 

I Sverige går dessa argument ofta tillbaka till de simuleringar som genomfördes för de statliga arbetstidsutredningarna i början av 2000-talet. Konjunkturinstitutet gjorde flera beräkningar som indikerade att en arbetstidsförkortning skulle medföra betydande tillväxtbortfall. Enligt Konjunkturinstitutets slutsatser skulle till exempel en förkortning till 30 timmar per vecka innebära en BNP-tillväxt på bara 6 procent under perioden 2000 till 2015, jämfört med en beräknad tillväxt på 30 procent utan arbetstidsförkortning (Konjunkturinstitutet (2000) ”Makroekonomiska effekter av en arbetstidsförkortning”). Som illustration skulle det – omräknat som tillväxt utifrån dagens BNP-nivå (ca 1500 miljarder) – innebära en skillnad på ungefär 360 miljarder kronor, vilket i runda slängar motsvarar årskostnaden för 750 000 undersköterskor. Vi skulle alltså bli betydligt fattigare än vi annars hade blivit, både på individuell och samhällelig nivå. 

Men leder verkligen en arbetstidsförkortning till motsvarande bortfall i tillväxt och levnadsstandard? Det intressanta är att det finns en rad naturliga experiment där länder faktiskt har kortat arbetstiden samtidigt som jämförbara länder inte har gjort det. Som framgick av föregående avsnitt kortade till exempel Danmark arbetstiden från 40 till 37 timmar år 1990 och Norge från 40 till 37,5 timmar fram till år 1987, samtidigt som Sverige och Finland höll kvar den lagstadgade normalarbetstiden på 40 timmar. 

Om Konjunkturinstitutets modell stämmer borde vi se ett tydligt och varaktigt tillväxtbortfall för Danmark och Norge relativt Sverige och Finland under denna period. Som framgår av figuren nedan finns ingen sådan skillnad. Tillväxtkurvorna för Norge och Danmark visar ingen tydlig trendmässig nedgång runt 1990 som avviker från Sverige och Finland, utan följer en likartad kurva kopplad till det allmänna ekonomiska läget. 

Mönstret, eller avsaknaden av mönster, ses vid tillväxtjämförelser efter arbetstidsförkortningar i en rad länder både historiskt och i modern tid. Det syns inget relativt tillväxtbortfall vid genomförda arbetstidsförkortningar i Portugal, Spanien, Tyskland, Kina, Island, Finland – ni förstår. Om någon läsare lyckats hitta en konsekvent effekt genom verkliga exempel får ni gärna höra av er till mig.

Här är det också värt att notera hur utvecklingen i den svenska samhällsekonomin efter den senaste arbetstidsförkortningen 1970–1973 tedde sig. Genomförandet av 40 timmarsveckan innebar att arbetstiden per vecka minskade med 5 timmar på relativt kort tid. Den närmaste femårsperioden efter arbetstidsförkortningen till 40 timmar ökade produktiviteten med hela 3,4 procent per år, sysselsättningen ökade med 0,9 procent, antalet arbetade timmar minskade med 0,7 procent och varje sysselsatt kunde minska sin arbetsinsats med i genomsnitt en procent per år. 

Detta betyder inte nödvändigtvis att arbetstidsförkortningar ökar produktiviteten, men det ger ännu ett exempel på hur tidigare arbetstidsförkortningar har gått att förena med en normal ekonomisk utveckling där produktiviteten utvecklades positivt.

Konjunkturinstitutets simuleringsmodell, som fortfarande – direkt eller indirekt – används som bärande argument mot vidare förkortningar av arbetstiden, återspeglar alltså inte verkligheten. Vad kan det bero på? Förmodligen handlar det om att det är just en teoretisk simulering som baseras på en rad förenklande antaganden, varav ett eller flera inte har infriats. Konjunkturinstitutets modell bygger till exempel på ett antagande om att “arbetstidsförkortningen inte medför att arbetslivet omorganiseras” och att produktiviteten därför inte skulle förbättras – ett antagande som de själva närmast avfärdar i en fotnot i samma stycke (Ds 2000:22, Kortare arbetstid – för och emot, s. 41)

I verkligheten ger arbetstidsförkortningar kostnader (vilket motståndarna brukar lyfta fram), men också en rad intäkter och minskade utgifter på annat håll (vilket de ofta utelämnar). Mer om detta kommer i framtida texter. 

För den som inte kan bärga sig till dess kan jag tipsa om det senaste avsnittet av Dagens ETCs ledarpodd Tyckpressen, där jag är med och diskuterar just arbetstidsförkortning.

Läs mer:S öppnar för kortare arbetsvecka – med bibehållen lön (svt.se)