Solidarisk lönepolitik krävs i den tuffa avtalsrörelse som väntar
Nu har avtalsrörelsen dragit igång på allvar! För ett par veckor sedan tog förbundsstyrelsen beslut om Kommunals yrkanden för de avtal som löper ut under tidig vår och den närmaste tiden kommer vi växla yrkanden på en majoritet av våra avtalsområden. I slutet av februari träffar vi vår största motpart på den privata sidan, Vårdföretagarna, för att överlämna våra yrkanden och ta emot deras.
Jag vill därför passa på att rikta ett stort tack till alla medlemmar i Kommunal som har bidragit med avtalsyrkanden och till alla er som sitter i delegationerna för de olika avtalen. Utan ert engagemang skulle det inte vara möjligt att genomföra den här avtalsrörelsen.
Att vi står inför en tuff avtalsrörelse är inget jag ska sticka under stolen med. I skrivande stund har vi en inflation som ligger på drygt 10 procent. Många har en tuff vinter med kanske framförallt skyhöga elräkningar, men även priset på många andra nödvändiga varor och tjänster har stigit kraftigt.
De med lägst inkomster drabbas hårdast
Tuffast är det för medlemmarna med de allra lägsta inkomsterna. De har små eller inga marginaler och tvingas nu vända på varenda krona för att få hushållsekonomin att gå ihop. Mer välbeställda grupper har ofta ett sparande de kan ta av för att mildra konsekvenserna av de kraftigt stigande priserna.
Vi vill inte hamna i en ny pris- och lönespiral, likt den på 1970- och 1980-talet när löntagarna knappt såg någon förbättring av sin köpkraft trots höga löneökningar.
För ett fackförbund som Kommunal är avtalsrörelser som denna kanske de allra svåraste. Många medlemmars berättigade krav på kompensation för inflationen måste ställas mot risken att löneökningarna driver på inflationen, något som ytterligare skulle försvåra situationen för de med de allra lägsta lönerna. Vi vill inte hamna i en ny pris- och lönespiral, likt den på 1970- och 1980-talet när löntagarna knappt såg någon förbättring av sin köpkraft trots höga löneökningar.
En solidarisk lönepolitik är svaret
För Kommunal, och flera andra fackförbund, har svaret på denna svåra situation varit att vi behöver en solidarisk lönepolitik i årets avtalsrörelse. Det betyder att en del av det totala löneutrymmet omfördelas till de med lägst inkomster, samtidigt som löneökningstakten för hela arbetsmarknaden ligger inom ramen för vad som är möjligt utan att driva på inflationen.
LO-förbundens gemensamma krav är en genomsnittlig löneökning med 4,4 procent, dock lägst 1 192 kronor. Det innebär att en person som tjänar under 27 100 kronor i månaden bidrar till potten som om de hade haft 27 100 kronor i heltidslön. Den som tjänar 22 000 genererar därför 5,4 istället för 4,4 procent till potten: 1 192 / 22 000 = 5,4 procent. Konsekvensen är att avtal med lägre löner får högre genomsnittliga löneökningar. För att säkerställa att det är de med lägst lön som också får ta del av extrasatsningen går Kommunal dessutom fram med ett krav på att värdet av denna ska riktas till anställda med lägre löner på avtalet.
Kommunal kräver satsning på lägstalöner
Utöver detta kräver Kommunal och LO en satsning på avtalens lägstalöner – det vill säga den lägsta tillåtna lönen på avtalsområdet – att de ska höjas med 1 371 kronor. Hur mycket det innebär i procent beror på vilken lägstalön som finns i avtalet. Till exempel skulle det innebära en lönehöjning med sju procent för en person anställd inom privat äldreomsorg som har avtalets lägstalön på 19 499 kronor.
Det är det här den stora striden i årets avtalsrörelse kokar ner till: hur ska kostanden för inflationen fördelas över samhället?
Jag vill på intet sätt påstå att det har varit lätt, men jag menar ändå att Kommunal, tillsammans med andra LO-förbund, har hittat en bra avvägning mellan behovet att trycka ner inflationen och samtidigt säkerställa att de med de lägsta inkomsterna skyddas mot de värsta effekterna av de skenande priserna.
Det är därför beklämmande, men kanske inte så förvånande, när man läser om hur våra avtalskrav har tagits emot på arbetsgivarsidan. De förespråkar löneökningar på två procent, och någon extra satsning på lågavlönade vill de inte veta av. Det är det här den stora striden i årets avtalsrörelse kokar ner till: hur ska kostnaden för inflationen fördelas över samhället?
De som har ett ekonomiskt överläge måste stå tillbaka för de som saknar marginaler. Det handlar om solidaritet.
Relaterat innehåll
Kommunals huvudkrav i avtalsförhandlingarna
Idag presenterar Kommunal sina övergripande avtalskrav för avtalsförhandlingarna under 2023. Årets avtalsförhandlingar sker i en exceptionell situation, där Sveriges ekonomi präglas av en inflation som raderat ut de senaste årens löneutveckling och skapat stora hål i medlemmarnas plånböcker. Det ställer stora krav på ansvar från samtliga parter.Blogginlägg av Ludvig Lundstedt
En valrörelse är över och en avtalsrörelse tar sin början
Oroliga röster höjs på arbetsgivarsidan om vikten av att facken tar ansvar, men strålkastarljuset borde istället riktas mot de sifferlösa avtalen, menar Kommunals utredare Ludvig Lundstedt.