En valrörelse är över och en avtalsrörelse tar sin början
Blogginlägg
Oroliga röster höjs på arbetsgivarsidan om vikten av att facken tar ansvar, men strålkastarljuset borde istället riktas mot de sifferlösa avtalen, menar Kommunals utredare Ludvig Lundstedt.
Trots att det är mer än sex månader till att den konkurrensutsatta industrin ska sätta det beryktade märket för svensk arbetsmarknad är upptakten till avtalsrörelsen redan igång. Till skillnad från valrörelsen kan det emellertid vid en första anblick tyckas som att det saknas konfliktlinjer i årets avtalsrörelse. Givet den rådande situationen, med inflationsnivåer på närmare 10 procent, verkar de flesta rörande överens om att industriavtalet skapat stabilitet i lönebildningen och därför reallöneökningar för Sveriges löntagare under mer än 20 år. I ett blogginlägg på Arbetsgivarbloggen i förra veckan skriver SKR:s förhandlingschef; Jeanette Hedberg, att ”[industriavtalet] har bidragit till stabilitet och en årlig reallöneutveckling med totalt 70 procent sedan 1995.”
Industriavtalet kom till 1997 efter en längre tids lönedriven inflation som resulterade i dåliga reallöneökningar och samtidigt utmanade den svenska industrins konkurrenskraft. Avtalet bygger på principen om att den konkurrensutsatta industrins kollektivavtal normerar löneökningstakten för resten av arbetsmarknaden. I praktiken betyder det att inga andra avtal på arbetsmarknaden ska vara dyrare än vad industriavtalet medger. Den konkurrensutsatta industrin fungerar alltså som ett ankare och syftar till att hålla löneökningstakten i ekonomin på en nivå som inte är inflationsdrivande.
Irene Wennemo, Medlingsinstitutets generaldirektör, beskriver i Samhällsvetarpodden hur den centraliserade lönebildningen i Sverige har gjort att vi inte hamnat i en lönedriven inflationsspiral. Något som vi börjar se tecken till i länder som USA där lönebildningen är mer eller mindre helt decentraliserad.
Kommunals två största motparter, Almega och SKR, är två exempel på arbetsgivarorganisationer som gärna talar sig varma för industriavtalet men som i praktiken inte respekterar det.
Men industrinormeringen, som märket också kallas, är precis som namnet antyder bara en norm och precis som för andra normer krävs att de som berörs av normen, i det här fallet arbetsmarknadens parter, ansluter sig till och respekterar densamma. Annars riskerar den ordning som normen är satt att upprätthålla falla ihop som ett korthus.
Alla parter på svensk arbetsmarknad har dock inte valt att respektera industrinormen i samma utsträckning. Kommunals två största motparter, Almega och SKR, är två exempel på arbetsgivarorganisationer som gärna talar sig varma för industriavtalet men som i praktiken inte respekterar det.
Både Almega och SKR har valt att teckna så kallade sifferlösa avtal med flera av tjänstemannafacken på sina avtalsområden. Det innebär att de centrala avtalen inte reglerar vilken nivå den genomsnittliga löneökningstakten ska ligga på under avtalsperioden. Det har möjliggjort för starka grupper att ta ut löneökningar långt över industrimärket.
Nu höjs oroliga röster på arbetsgivarsidan om vikten av att facken tar ansvar och håller tillbaka sina löneanspråk för att inte driva på inflationen. Istället borde strålkastarljuset riktas mot de sifferlösa avtalen och de arbetsgivarorganisationer som tecknar dem.
Det är uppenbart att om alla skulle agera på samma ansvarslösa sätt skulle industrinormeringen vara ett minne blott. Vi skulle återigen riskera att hamna i en situation där grupper med stor konflikt- och/eller marknadsstyrka skulle kräva full kompensation för inflationen medan andra, svagare grupper, skulle lämnas därhän. Utöver att ett sådant system är fördelningspolitiskt problematiskt riskerar det att återigen driva på inflationen. Precis som på 1970- och 1980-talen när det inte var ovanligt att kollektivavtalen innehöll så kallade löneutvecklingsgarantier, förtjänstutvecklingsgarantier och/eller prisutvecklingsgarantier.
Nu höjs oroliga röster på arbetsgivarsidan om vikten av att facken tar ansvar och håller tillbaka sina löneanspråk för att inte driva på inflationen. Istället borde strålkastarljuset riktas mot de sifferlösa avtalen och de arbetsgivarorganisationer som tecknar dem. För om det visar sig att stora tjänstemannagrupper återigen plockat ut löneökningar långt över märket genom sina sifferlösa avtal, samtidigt som medlemmarna i Kommunal har tagit ansvar och hållit tillbaka i sina löneanspråk, riskerar legitimiteten för industrinormeringen att skadas för en lång tid framöver.
Relaterat innehåll
Blogginlägg av Johan Ingelskog
Solidarisk lönepolitik krävs i den tuffa avtalsrörelse som väntar
Nu har avtalsrörelsen dragit igång på allvar! För ett par veckor sedan tog förbundsstyrelsen beslut om Kommunals yrkanden för de avtal som löper ut under tidig vår och den närmaste tiden kommer vi växla yrkanden på en majoritet av våra avtalsområden. I slutet av februari träffar vi vår största motpart på den privata sidan, Vårdföretagarna, för att överlämna våra yrkanden och ta emot deras.
Allt du behöver veta om avtalsrörelsen 2024
Under 2024 förhandlar Kommunal tre centrala kollektivavtal för medlemmarnas räkning. Här samlar vi information om vad som händer under året och svarar på vanliga frågor. Följ hur det går i förhandlingarna för just ditt avtal - du hittar länk längre ned på sidan.
