Dygnsvila kan bli en konkurrensfördel – och det är inte så bra som det låter
Blogginlägg
Detta med dygnsviloregler har varit en utdragen historia. Ända sedan vi mottog ett brev från EU-kommissionen med kritik har vi suttit i mycket svåra och långa förhandlingar med våra motparter. Först med SKR och Sobona, och nu med de privata vinstdrivande vårdbolagen och med de ideella aktörerna. Och det är av största vikt att vi lyckas, av flera anledningar. Här gör jag ett försök att förklara hur det hänger ihop.
Detta med dygnsviloregler har varit en utdragen historia. Ända sedan vi mottog ett brev från EU-kommissionen med kritik har vi suttit i mycket svåra och långa förhandlingar med våra motparter. Först ut var att förhandla med SKR och Sobona, då det var vårt kollektivavtal med dem som i första hand fick kritik. Som de flesta redan vet vid det här laget, så var det flera saker i kollektivavtalet som EU-kommissionen bedömde inte höll måttet, bland annat den kompenserande vilan och tydligheten i regelverket.
Det har varit mycket rykten om varför EU hörde av sig, vem som anmälde och på vilket sätt. För att reda ut dessa missförstånd vill jag förtydliga att den kritik EU-kommissionen kom med handlade om hur vi har implementerat direktivet, det vill säga själva reglerna om dygnsvila i kollektivavtalet. Det handlade alltså inte om den enskilda anmälarens egna arbetstider. Detta tycker jag är viktigt att påtala, eftersom vissa av våra motparter verkar ha missförstått.
Det behövdes bra lösningar, och striktare regleringar
Men att förhandla dygnsviloregler under fredsplikt och med EU-kommissionen och indirekt även regeringen i hasorna visade sig vara mycket svårare än jag, och någon annan inblandad, hade kunnat föreställa sig. På grund av det svåra läget blev förhandlingarna tuffa och komplicerade. Vi upplevde ett mycket stort tryck, helt rättfärdigt, från våra yrkesgrupper som tidigare arbetat dygnspass, och därmed längre men färre arbetspass, ville fortsätta göra det. Vår intention med förhandlingarna har hela tiden varit att vi ska hitta bra lösningar för alla yrkesgrupper på kollektivavtalet, samtidigt som vi behövde hitta striktare regleringar. EU-kommissionens kritik var ju just den – våra skrivningar tillvaratog inte arbetstagarnas rätt till dygnsvila.
Det var en besvärlig väg att komma dit, men vi har kommit en god bit på väg även om vi inte är helt nöjda än. Nu utvärderar de nya reglerna vi träffat med SKR och Sobona och får återkomma framåt om det.
Alla vill få köra för fort och har mer eller mindre bra argument om varför just de skulle klarar det, behöver det och vill det.
Men nu återstår resterande kollektivavtal, där många regler är utformade på samma sätt som i det som tidigare kritiserats. Kommunal tecknar, trots vårt namn, även kollektivavtal för arbetare inom den privata sektorn och den ideella sektorn. Och om det var någonting vi visste tidigt så var det att förhandlingar om dygnsvilan mot dessa parter inte skulle bli en enkel sak. Hur kommer det sig, kan man undra? EU:s arbetstidsdirektiv är ändå ett regelverk som vi givetvis behöver nå upp till i våra avtal. En liknelse som jag brukar använda mig av är bilkörning. Någon som vill köra sin bil i 180 km/timmen mellan Norrköping och Linköping, för att de kan eller har behov av det, får ändå inte göra det. Det har vi gemensamt bestämt att reglera i en lag som alla måste följa, vare sig man vill eller inte. Det är väl det som diskussionerna med våra andra motparter handlar om. Alla vill få köra för fort och har mer eller mindre bra argument om varför just de skulle klarar det, behöver det och vill det. På samma sätt är det med reglerna om dygnsvila. De är skyddsregler som behöver följas av alla.
Det som stärker arbetstagarnas rättigheter ger minskad flexibilitet för arbetsgivarna
Svaret är egentligen enkelt. Fackliga förbättringar som faktiskt tillvaratar arbetstagarnas rättigheter enligt direktivet, ger en minskad flexibilitet för arbetsgivarna. Den största kostnaden för aktörer inom vård och omsorg är lön. På ett äldreboende finns det rum, mat, städning och kanske några aktiviteter, men det finns inga dyra maskiner, ingen forskning, inga dyra it-system. Det som kostar är de som utför omsorgsarbetet. Det mest effektiva för arbetsgivarna att spara pengar i verksamheten (och därmed generera vinst) är att betala mindre lön och att få personalen att jobba så effektivt som möjligt. Och ju tightare scheman, med en så flexibel precisionsbemanning som möjligt, desto mer kan man spara.
Många av våra motparter är tyvärr mest ivriga att få till en lösning för att kunna lägga scheman som de alltid gjort.
Och vi är inte omöjliga i förhandlingar. Vi vet att olika grupper behöver olika regler. Många av våra verksamheter bedrivs dygnet runt, och de ska såklart fungera, inget snack om saken. Men man måste fortfarande se till att de anställda får det skydd som direktivet säger. Det är inget omöjligt att uppnå, om man bara vill. Vår ingång är väldigt enkel. Ju mer flexibilitet arbetsgivaren vill ha, desto mer skydd och kontroll ska arbetstagaren och Kommunal ha.
Inom de privata vinstdrivande vårdbolagens avtalsområden till exempel, ryms personliga assistenter, ambulanspersonal och vård- och äldreomsorgspersonal. Och strukturen är liknande även hos Fremia och Arbetsgivaralliansen. Som vi tidigare varit mycket tydliga med så kan det finnas behov av långa pass eller av att vid vissa tillfällen kunna frångå regeln om 11 timmars dygnsvila inom vissa grupper. Det anser vi är fullt gångbart, så länge passen inte är 24 timmar oavbrutet arbete, utan består av både jourtid – som möjliggör vila och återhämtning – och faktiskt jobb. Ingen är bra på sitt jobb efter 20 timmar utan sömn, det tror jag alla håller med om För oss är det helt avgörande för att tillåta så långa arbetspass.
Många av våra motparter är tyvärr mest ivriga att få till en lösning för att kunna lägga scheman som de alltid gjort. Vi är i stället måna om att de nya regler vi tecknar på det här området behöver uppfylla några till synes enkla kriterier:
- De ska följa EU:s arbetstidsdirektiv, svensk lagstiftning, gällande domar och den berättigande kritik vi fått.
- De ska säkerställa individens skydd för liv och hälsa.
- De ska säkerställa att de privata vinstdrivande vårdbolagen och ideella vårdgivarna inte får en konkurrensfördel på svensk arbetsmarknad.
Den sista punkten kan kanske förvåna. Vad spelar det för roll för den enskilda arbetstagaren? Man jobbar väl där man jobbar? Men faktum är att kollektivavtal som snedvrider konkurrensen sätter arbetstagarna i kläm. Om de privata arbetsgivarna får lättare att lägga scheman, kan snurra fler timanställda än de kommunala och regionala, och har en större flexibilitet – då kommer de kunna konkurrera ut alla andra, på grund av en så basal sak som arbetsvillkor. Och då är det springa snabbare, tjäna mindre, och mer sällan få sin dygnsvila som blir det nya normala.
En nedåtgående spiral som vi som fackförbund sannerligen inte vill bidra till.
