Intervju med Agnes Jonsson, elevassistent och avtalsdelegat

Hur kommer det sig att vi nu skjuter upp avtalsrörelsen för SKR och Sobona?

– Det finns ingen möjlighet till att driva en bra avtalsrörelse i det här läget. I den pågående corona-situationen, är det oerhört osäkert hur man som parter ens ska kunna ha en bra dialog och komma fram till något. Och utan industrins märke (som sätter nivån för löneökningarna i alla avtal), vet ingen ens vad vi ska förhålla oss till.

– Som det är nu kan vi heller inte använda vår styrka; medlemmarna. För medlemmarna behövs på sina arbeten nu. Vissa är dessutom sjuka och inte på plats, medan andra täcker upp för de som saknas.

– Och det man kanske inte tänker på är att det är medlemmar som driver avtalsförhandlingarna. Medlemmar sitter ju i de delegationer som förhandlar avtalen. Utan dem går det helt enkelt inte att förhandla.

Kan man inte förhandla digitalt?

– I vissa förberedande lägen kan man absolut mötas digitalt. Men man kan inte driva den avtalsrörelse man vill ha digitalt. Man måste kunna mötas ansikte mot ansikte. Och nu måste medlemmarna i delegationerna vara ute på arbetsplatserna.

Men är det inte ett väldigt bra läge ett förhandla nu?

– Det skulle man kunna tro. Men det går inte att sätta hårt mot hårt i detta läge. För de stridsåtgärder som vi i normala fall kan ta till i en avtalsrörelse, de kan vi inte använda nu. Vi kan inte strejka. Vi kan inte lägga en övertidsblockad. För vi behövs på våra arbetsplatser. Vi måste vara där, utföra de viktiga arbetsuppgifter vi har och ta hand om varandra.

– Samma sak gäller för våra motparter, arbetsgivarna. De är fullt upptagna med att hantera nuläget. De kan inte heller stänga ner verksamheterna, de kan inte lockouta sina anställda (det vill säga att arbetsgivaren stänger ute arbetstagare från sitt arbete, utan lön).

– Så, både vi och våra motparter är låsta. Det är lika ohållbart för oss bägge att driva en avtalsrörelse nu. Men även bland medlemmarna menar man att det inte är rimligt att driva en avtalsrörelse i läget som är.

– Men det vi ska ha med oss av allt det här – det är hur viktiga vi är! Hur mycket vi behövs. Alla de som nu uppmärksammar att deras vardag är beroende av att medlemmarna i Kommunal säkrar välfärden, kommer förhoppningsvis minnas det när vi kommer igång med förhandlingarna igen.

– Och vi ställer upp. Vi stänger inte ner och säger att alla får klara sig själva. Utan vi visar på att kommunalare ställer upp för sina medmänniskor. I en vanlig lunk hade man kanske inte ens reflekterat över hur viktiga vi är. Så, det är viktigt för oss alla att tänka på i framtida förhandlingar – kom ihåg: vi behövs!