Fritt och socialt yrke – men förbättringar krävs tycker unga i trafikbranschen
Glädjen och friheten bakom ratten, att möta människor och ge god service är skäl att älska jobbet som buss- eller spårvagnsförare. Men det finns mycket som kan förbättras. Den 10 november möttes medlemmar under 30 från hela Sverige för att diskutera vad Kommunal kan göra för att yrkena i trafikbranschen ska bli mer attraktiva framöver.
Mötet, som hölls i Stockholm, var en chans för unga medlemmar från hela landet att tala om vad de vill förbättra på jobbet och ge förslag som Kommunal kan ta med sig in i den kommande avtalsrörelsen.
Per Holmström, förste vice ordförande i Kommunal, menade att attraktionskraften i jobben borde vara hög:
- Det är inte vem som helst som kan köra en buss eller spårvagn, med en massa passagerare, och komma fram i tid på ett säkert sätt. Då behövs det villkor därefter. Framtiden ligger i kollektivtrafiken, speciellt i de större städerna.
Många plus med jobbet
Medlemmarna var överens om att några minus med jobben i trafiken är arbetstiderna, som ofta är slitsamma, de låga ob-tilläggen och att anställningstryggheten är under all kritik. Men arbetsvillkoren till trots berättade många om det positiva med att sitta bakom ratten. Mohammed Momoh kör buss i Stockholm, och uppskattar den sociala sidan av yrket.
- Det bästa är när det kommer ett gäng skolbarn, och så får du massor av high fives. Jag trodde inte att det skulle betyda så mycket, men det gör verkligen hela min dag.
Per Andersson från Skellefteå gillar att köra buss, helt enkelt:
- Jag har jobbat med det i drygt tre år, och trivs med att köra. Det är avkopplande, och det finns en variation i jobbet. Plus att jag kan lägga min semester när jag vill, ta ledigt på vintern när det är snöigt och slitigt och jobba hela sommaren i stället.
Säkra anställningar, bättre arbetstider och högre ob-tillägg
Även om villkoren varierar mellan olika platser i landet var det tydligt vilka de huvudsakliga utmaningarna är. Högst upp på listan står säkrare anställningar.
Många jobbar som ”behovare” eller ”timmisar”, alltså helt utan förbindelser från arbetsgivarens sida. En förare kan när som helst bli utan jobb, och arbetsgivaren behöver inte förklara varför. Dessutom förekommer det att arbetsgivare tackar nej till erfarna förare som söker jobb, och istället väljer att ta in oerfarna sökande som får lönen subventionerad från Arbetsförmedlingen.
Deltagarna ville att dygnsvilan skulle förlängas. Nu är den samma för lastbilsförare, som sover i sina fordon. En bussförare behöver under samma antal timmar ta sig hem, varva ned, sova, och ta sig tillbaka – vilket ibland kan ge en vila på bara fem timmar. Att sedan köra buss en hel dag känns inte säkert, tyckte de. En annan aspekt är att den som har familj inte hinner träffa dem när dygnsvilan är så kort.
Arbetstidens utformning och rasterna hade många också synpunkter på. En deltagare formulerade det som att arbetsgivaren baserar systemet på att få ut maximal arbetstid per förare, även om det innebär delade turer med 4–5 timmar emellan.
Större flexibilitet efterfrågades också. Deltagare berättade att de föreslagit förändringar, till exempel att byta två raster mot en, och istället förkorta den totala arbetstiden, men att arbetsgivaren avvisat förslaget med att det ”inte går”.
Flera ville se en förändring av ob-tilläggen. Det lönar sig inte att jobba helg eller kväll, menade många.
- Om man jämför med lastbilsförare har de mycket bättre lön. Intressant att så snarlika yrken har så olika lön och villkor. Vad är viktigast, gods eller människor? sa Danijel Dankic, bussförare och nyblivet arbetsplatsombud från Västerås.
Mario Gavran, ombudsman på Kommunals arbetsplats- och avtalsenhet, tyckte att konferensen stärkt honom i övertygelsen om vad som behöver förändras:
- Trygga anställningar, arbetstid, lön och arbetstid trodde jag skulle komma upp. Men deltagarna har också satt fingret på något annat viktigt: arbetsgivares tendens att välja subventionerad arbetskraft. Det är ett komplext problem med flera inblandade parter.
Människor bryr sig om service
Befintligt regelverk är ett hinder för att unga ska överväga bussföraryrket. Hossein Rage från Skellefteå nämnde åldersgränsen på 21 år, som gör att många tänker i andra banor:
- De blir lastbilsförare i stället, där kan man börja som 18-åring. Dessutom får de mer i lön, det är svårt att locka dem till att byta yrke då.
Flera deltagare betonade att service är en viktig del av yrket, och att detta behöver betonas ännu mer för att rätt personer ska söka sig till dit. Människor bryr sig om service, och blir ofta väldigt glada över ett trevligt bemötande.
- Man säger hej, och de bara: ’Va? Bussen kan prata!’, sa en av deltagarna med ett skratt.
Av: Anna Sahlée
