Kortare arbetstid

Nej, sådana påståenden bygger på daterade modeller som sedan länge har motbevisats. Det finns inga belägg för att arbetstidsförkortning från dagens nivåer skulle vara orimligt kostsamt ur ett samhällsperspektiv.

Empiriska översikter och fallstudier visar att arbetstidsförkortningar inte leder till negativa effekter för vare sig samhällsekonomin eller löneutvecklingen. Om något så indikerar forskningen att generella arbetstidsminskningar kan kopplas till högre tillväxt och ökade skatteintäkter.

Sveriges befolkning har blivit äldre i minst 150 år, och under perioden 1920 till 1970, när medellivslängden ökade med nästan 30 procent, genomfördes stora arbetstidsförkortningar. Den ökade livslängden har varit mer blygsam de senaste 50 åren, och ökningen kommer av allt att döma att plana ut ytterligare.

Det som verkligen påverkar samhällets försörjningsförmåga är värdet av det som produceras, inte heltidsmåttet eller ens antalet arbetade timmar. 

Produktiviteten per arbetstimme har ökat med cirka 150 procent sedan införandet av 40-timmarsveckan 1973, vilket innebär att en genomsnittlig arbetare idag producerar lika mycket som 2,5 arbetare gjorde då. Detta mer än kompenserar för demografiska och behovsmässiga förändringar. 

De tekniska, organisatoriska och ekonomiska förutsättningarna för att korta arbetstiden har aldrig varit bättre än vad de är idag.

Kortare normalarbetstid är inte ett hot mot kompetensförsörjningen i välfärden, utan tvärt om en nödvändig del av lösningen. Utvärderingar av arbetstidsförkortningar i offentlig sektor visar en mycket hög självfinansieringsgrad. Detta kan bland annat härledas till att dagens heltidsmått ger ineffektiv schemaläggning med överlappande skiftgångar och icke-budgeterade resurspass, särskilt inom dygnet-runt-verksamhet med helgtjänstgöring.

En arbetstidsförkortning leder inte till motsvarande kapacitetssänkning eftersom det huvudsakliga behovet inom välfärden inte är arbetstimmar utan individer – en stor och viktig skillnad. För att locka och behålla fler personer behöver villkoren bli bättre. 

I de fall där nyanställningar ändå behövs är det viktigt att understryka att detta genererar ökade utgifter i vissa led men samtidigt minskade utgifter och ökade intäkter i andra led. Ur ett helhetsperspektiv kan en stor del av kostnaderna återvända till samhället, bland annat genom ökade skatteintäkter och minskade transfereringar. Om det dessutom vägs in att vissa utgifter egentligen är att betrakta som samhällsekonomiska plusposter, samt att nya medarbetare faktiskt tillför ett värde till verksamheten, kan en arbetstidsförkortning många gånger innebära samhällsekonomiska vinstaffärer.

Tillväxt och produktivitet skapas gemensamt och måste komma alla till del. I flera branscher skulle kortare arbetstid vara att sparka in en öppen dörr. Många klockas inte på jobbet, kan arbeta hemifrån och hämta tidigare på förskolan. Men denna frihet är inte jämnt fördelad. För majoriteten av landets arbetare, inte minst inom välfärden, är arbetstiden hårt reglerad och måste inpå sista minuten utföras på plats.

I Sverige har generella arbetstidsminskningar alltid genomförts via lag och Kommunal ser det som en möjlig väg framåt. En alternativ väg är att centralorganisationerna, likt i Danmark och Norge, förhandlar fram ett centralt avtal som blir normerande för hela arbetsmarknaden. Oavsett behöver det ske på en nivå som säkerställer jämlika villkor samt att kostnader och vinster fördelas solidariskt. Detta är avgörande för att främja jämställdhet, hälsa och välbefinnande samt för att adressera övergripande samhällsutmaningar på arbetsmarknaden. Det är också bara den nationella nivån som kan ha ett
ekonomiskt helhetsperspektiv.

Tyskland kan fungera som ett exempel på det negativa resultatet av bristande solidarisk arbetstidspolitik. Där kan det skilja så mycket som tio timmar mellan normalarbetstiden för industriarbetare och normalarbetstiden för anställda inom den offentliga sektorn. Detta beror på att det inte har funnits någon samordning och villkoren har därför utvecklats utifrån branschers (mycket olika) förhandlingsposition.

Om vi inte tar ett helhetsgrepp utan lämnar det till varje förbund, och därmed fortsätter låta skillnaderna öka, riskerar vi en sådan utveckling i Sverige också.

tidigare alltid genomförts via lagstiftning eller, vid ett tillfälle (sänkningen från 45 till 42,5 timmar 1966), under hot om lagstiftning. 40-timmarsveckan infördes efter riksdagsmotion av dåvarande LO-ordförande Arne Geijer, den person som kanske tydligast symboliserat den svenska modellen.

Kommunal vill se en generell arbetstidsförkortning, i lag eller i centralt och normerande huvudavtal. Det finns ingen motsättning mellan att reglera normalarbetstiden i lag och att göra branschspecifika arbetstidsanpassningar i kollektivavtal. Att dessa åtgärder samspelar har tvärtom varit praxis inom svensk arbetstidsreglering. 

Som dåvarande socialminister Gunnar Sträng skrev i direktivet till arbetstidsutredningen 1954, där han argumenterade för en lagstiftad arbetstidsförkortning: 

”Om man väljer lagstiftningens väg är därmed inte sagt, att fria överenskommelser rörande arbetstiden är av mindre värde. Lagstiftningen bör utgöra en ram, inom vilken de fria överenskommelserna får ett visst spelrum.”

Fram till 1970-talet låg Sverige i framkant, men har sedan dess blivit omsprunget. Idag har många jämförbara länder klart kortare normalarbetstid än oss. Danmark har till exempel 37-timmarsvecka sedan 1990, dessutom ingår lunchen i regel i den betalda arbetstiden. Det skulle motsvara en normalarbetstid på 34,5 timmar i Sverige. 

I ett EU-perspektiv har Sverige idag näst längst faktisk arbetstid för heltidsarbetare, bland de absolut längsta arbetsliven, det högsta arbetskraftsdeltagandet och näst högst sysselsättningsgrad. Ur ett helhetsperspektiv arbetar svenskar inte relativt lite, utan tvärtom väldigt mycket.

Empiriskt finns inget stöd för att en arbetstidsförkortning från dagens nivåer skulle skada produktion, produktivitet, samhällsekonomi eller
konkurrenskraft. Mycket tyder i stället på motsatsen.

Därtill är det viktigt att framhålla att länderna vi konkurrerar med redan har kortare arbetstid. Om man tittar på den internationellt konkurrensutsatta industrin visar till exempel den senaste statistiken från Eurostat att minst 13 europeiska länder har kortare normalarbetstid för industriarbetare än vad Sverige har. Utöver detta har industriarbetare i Tyskland och Danmark också längre semester.

Det finns ingen studie eller stöd att arbetstidsförkortningar leder till lägre löner eller sämre löneutveckling.

Både i Sverige och i jämförbara länder har kortare arbetstid i stället kombinerats med bibehållen utveckling för månadslönerna, och därmed ökad timlön. Detta hänger ihop med att arbetstidsförkortningar har växelverkat med kompenserande produktivitetsökningar.

Teoretiskt innebär kortare arbetstid också en sänkning av arbetskraftsutbudet och därmed en relativ ökning i efterfrågan, vilket förbättrar förhandlingspositionen och skapar en press uppåt i prissättningen av arbete. Detta har också observerats empiriskt efter genomförda arbetstidsförkortningar i Europa, USA och på andra ställen.