Lönegapet fortsätter att växa – dags att ompröva den nuvarande lönebildningspolitiken?
Blogginlägg
Årets lönerapport från LO ger en dyster bild av den ekonomiska ojämlikheten på den svenska arbetsmarknaden – klyftan mellan arbetare och tjänstemäns löner blir större. I ljuset av detta är det hög tid att överväga en mer centraliserad lönebildning.
Statistiken som LO presenterar visar att den genomsnittliga månadslönen för alla anställda år 2022 var 37 500 kronor. Bakom denna siffra döljer sig en alarmerande verklighet – klyftan i lön mellan arbetare och tjänstemän fortsätter att öka. Med en medellön på 29 300 kronor för arbetare och 45 100 kronor för tjänstemän är skillnaden hela 15 800 kronor i månaden.
Ökningarna har varierat över tid beroende på sektor och yrkeskategori, men trenden är tydlig – löneskillnaderna mellan arbetare och tjänstemän växer. Under de senaste sju åren har lönegapet ökat från 48 till 54 procent, vilket är nivåer som inte setts sedan 1930-talet. Det vill säga innan Saltsjöbadsavtalet tecknades och den modell för löneförhandlingar och arbetsmarknadssamarbete som har präglat Sverige sedan dess etablerades.
Positiv löneglidning för tjänstemännen ligger bakom
Under avtalsperioden 2020–2022 ökade den genomsnittliga lönen med 8,1 procent för alla anställda. Men en närmare granskning av siffrorna avslöjar även dessa en ojämn ökning mellan olika grupper. Arbetare fick en ökning på 6,7 procent, medan tjänstemän kunde glädjas åt 8,9 procent.
Under de senaste sju åren har lönegapet ökat från 48 till 54 procent, vilket är nivåer som inte setts sedan 1930-talet.
Under 1990-talet tecknade industrins parter ett avtal som syftar till att industrin ska vara lönenormerande för hela arbetsmarknaden. Det skulle bland annat skapa stabilitet, och reallöneökningar.Fackföreningar eller arbetsgivarorganisationer ska förhålla sig till ”märket” vid förhandlingar om löner för alla anställda på ett visst avtalsområde.
Under perioden 1 november 2020 till och med den 31 mars 2023 hade industrins parter satt det samlade avtalsvärdet till 5,4 procent.
Det syns en positiv löneglidning för tjänstemän och särskilt gynnsam har löneutvecklingen varit för män inom privatsektor (tjänstemän), de hade mellan 2020–2022 en ökning på 9,5 procent. Det vill säga löneökningar långt över ”märket” som ska vara normen. Den positiva löneglidningen syns inte på samma sätt för välfärdsarbetare, medellönen för arbetarkvinnor i offentlig sektor ökade under samma period med 5,7 procent.
Tjänstemän – och särskilt männen – tillåts alltså att dra ifrån mer.
Värde- och lönediskriminering av kvinnodominerat arbete
I genomsnitt tjänar en arbetare i den mansdominerade byggnadsindustrin 35 300 kr i månaden vilket kan jämföras med den kvinnodominerade kommunsektor där en arbetare tjänar 26 500 kr i månaden. En skillnad på 8800 kr i månaden, eller 105 600 kr på ett helt år.
Lönemässig värdediskriminering innebär att arbeten som i huvudsak innehas av kvinnor värderas – och därmed betalas – lägre än arbeten med liknande kvalifikationskrav som i huvudsak innehas av män. Lönediskrimineringen mellan mans- och kvinnodominerade avtalsområden och yrken är mer omfattande än ett problem bara för den enskilda arbetsplatsen.
Reallönesänkningar drabbar arbetare hårdast
Under 2000-talet har reallönerna generellt sett ökat stadigt. Från år 2000 till 2022 ökade reallönerna med 29 procent för arbetare och hela 44 procent för tjänstemän. Detta motsvarar en årlig ökning på i genomsnitt 1,1 procent för arbetare och 1,6 procent för tjänstemän.
Den positiva trenden bröts år 2022, när inflationen sköt i höjden och nådde rekordhöga 8,4 procent. Resultatet blir en dramatisk nedgång i reallönerna med 5,7 procent för arbetare och 5,2 procent för tjänstemän.
Hur kan lönegapet brytas?
Denna utveckling pekar på att det finns strukturella problem med den nuvarande lönebildningspolitiken. Löneskillnaderna är inte slumpmässiga, utan snarare resultatet av medvetna strategiska val och systemiska faktorer.
Löneskillnaderna är inte slumpmässiga, utan snarare resultatet av medvetna strategiska val och systemiska faktorer.
Värdediskriminering av kvinnodominerade arbetaryrken, samt det faktum att stora grupper av arbetstagare inte kan förvänta sig någon betydande löneutveckling utöver miniminivåerna som fastställs i kollektivavtalen, medan andra grupper kan ta stora kliv uppåt i inkomsttrappan. Lönegapet kan och bör minskas, och det är en kollektiv uppgift att säkerställa att värdediskrimineringen bryts.
I ljuset av den ökande klyftan mellan arbetare och tjänstemän är det hög tid att överväga en mer centraliserad lönebildning. Det är tydligt att arbetsgivarna inte har tagit fullt ansvar för att upprätthålla rättvisa och jämlikhet bland sina anställda, vilket har resulterat i en obalanserad arbetsmarknad där tjänstemännen drar ifrån.
En potentiell lösning för att motverka denna utveckling är att övergå till en mer centraliserad lönebildning baserad på fasta tariffer. Genom att fastställa tydliga och rättvisa lönenivåer för olika yrkesgrupper, kompetensnivåer och prestationer kan de orättvisa klyftorna minska och främja en mer jämlik arbetsmarknad. Tariffer skulle också kunna eliminera subjektivitet som kan förekomma i individuella löneförhandlingar.
