Vill vi ha en professionaliserad äldreomsorg i framtiden?
Blogginlägg
Personalen i äldreomsorgen går på knäna. De främsta orsakerna är för hård arbetsbelastning och svårigheter att få ihop arbete och privatliv. Från Almega och Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch får personalen som inte är nöjda rådet att byta jobb. Nu verkar de få som de vill – personalen lämnar, men vem ska arbeta i äldreomsorgen?
Kommunals senaste rapport, Personal som lämnar, visar att det för första gången är färre än hälften (46 procent) av de som arbetar i äldreomsorgen som vill arbeta kvar. För tio år sedan var andelen som ville stanna 76 procent – situationen befinner sig i fritt fall.
Det här beror framför allt på att människorna som tar hand om våra föräldrar och barn själva inte får livet att gå ihop. Människorna som finns där, mitt i natten, när din mamma eller pappa har ramlat; just de människorna som är förutsättningen för att du själv ska kunna gå till jobbet, håller på att halka ur samma välfärdsstat som de med trötta knän och axlar bär upp.
Många medlemmar får inte ihop ekonomin – trots heltidsjobb
I februari släppte Kommunal rapporten Inkomst att leva på där det med enkel matematik visas att många av våra medlemmar inte längre får ekonomin att gå ihop. Med utgångspunkt i konsumentverkets siffor redovisas att en ensamstående mamma, trots att hon redan lever väldigt snålt, efter inflationen går back varje månad. En vanlig ensamstående mamma som arbetar heltid som samhällsbärare får inte ekonomin att gå ihop.
Varför ska kvinnodominerade yrken i välfärden acceptera förutsättningar som knappt går att hitta någon annanstans på svensk arbetsmarknad?
Almegas chefsekonom, Patrick Joyce, kommenterade Kommunals siffror och att kvinnodominerade yrken generellt har lägre löner än mansdominerade yrken med liknande kvalifikationer. Han sade ordagrant:
”Alla yrken är öppna för alla kön. Det finns gott om lediga platser i yrkesutbildningar till hantverksyrken. Det har alltid funnits en ambition att rekrytera fler flickor.”
Jag tror inte att jag var ensam om att få en klump i magen och fundera på om han verkligen menade vad han sade, men han kunde inte varit tydligare. Samtidigt har Joyce naturligtvis rätt i någon bemärkelse, och det ligger helt i linje med vad Ebba Busch för några år sedan konstaterade:
”Låg pension efter föräldraledighet, deltid och ett låglöneyrke. Är det ojämställdhet? Gör andra val, få annat resultat.”
Logiskt korrekta slutsatser, men är det verkligen det samhället vi vill att Sverige ska vara? Vill inte Joyce och Busch själva få professionell omsorg när det är dags? Eller räknar de kallt med att de kommer ha råd med privata lösningar och därför inte bryr sig om den generella välfärden vittrar samman? Oavsett svaret är det nu så att personalen i tar dem på orden. De gör andra val, de lämnar.
Varför leder inte personalbristen till bättre villkor?
Två frågor återstår, och här lämnas Busch och Joyce svaren skyldiga:
- Om de uppmanar människor att göra andra val, vem ska då ta hand om våra äldre?
- Varför leder inte bristen på personal till förbättrade villkor?
Den första frågan borde göra Ebba Busch svettig. Det är nu hennes regering som är ansvarig för situationen där många kommuner inte klarar av att rekrytera personal. I verkligheten, där medlemmarna i Kommunal finns, räcker det inte med en dräpande tweet, där är det faktiska reformer som spelar roll. Det talas ofta om en personalbrist, men vad det faktiskt handlar om är att människor inte vill, eller klarar av att arbeta under rådande omständigheter. 40 000 utbildade undersköterskor arbetar inte längre i yrket.
Det talas ofta om en personalbrist, men vad det faktiskt handlar om är att människor inte vill, eller klarar av att arbeta under rådande omständigheter.
Det leder oss in på nästa fråga. Hur kommer det sig att bristen på personal inte leder till förbättrade villkor och höjda löner? Varför ska kvinnodominerade yrken i välfärden acceptera förutsättningar som knappt går att hitta någon annanstans på svensk arbetsmarknad?
I valrörelsen pratade Kristdemokraterna, som vanligt, mycket om vård och omsorg, men den enda gången äldreomsorgen nämns i Tidöavtalet handlar det om, trumvirvel, ett språkkrav.
Den nya regeringen, som nu har chansen att vända skutan, presenterade i stället en första statsbudget som innebär att åtta av tio av Sveriges kommuner tvingas genomföra ytterligare nedskärningar, eller krav på effektiviseringar som det brukar kallas.
Det imponerar inte på personalen. Nu röstar de med fötterna för att skydda sin hälsa. Läs mer i rapporten Personal som lämnar.
Relaterat innehåll
Personalen lämnar äldreomsorgen
Personalen i äldreomsorgen upplever att arbetet är för fysiskt och psykiskt påfrestande, allt fler väljer därför att lämna. Det visar en ny undersökning som Kommunal presenterar i rapporten "Personal som lämnar"
Blogginlägg av Mari Huupponen
Problemet i äldreomsorgen är inte personalbrist – det är dåliga arbetsvillkor
Arbetsgivarorganisationen Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) brukar lyfta svårighet att anställa utbildad personal som en huvudorsak till äldreomsorgens bristande bemanning. Men finns det verkligen en personalbrist i äldreomsorgen när arbetsgivare har råd att erbjuda så dåliga villkor?
