Charlotta och Marie fick LOs fackliga feministiska stipendium
Nyligen tilldelades Charlotta Saras Skarphagen och Marie Boman vid Kommunal, Sektion Gislaved/Gnosjö, LO:s fackligt feministiska stipendium för sitt arbete med att uppmärksamma och arbeta förebyggande mot mäns våld mot kvinnor.
Grattis, Marie Boman och Charlotta Saras Skarphagen, till det feministiska stipendium som ni har tilldelats av LO! Vad betyder det här för er?
– Tack! Det betyder väldigt mycket för oss att få chansen att arbeta med ett så viktigt ämne som mäns våld mot kvinnor. Det känns fantastiskt att fler än vi ser vikten av att jobba med dessa frågor, säger Marie och Charlotta.
Ni jobbar ju utifrån ett normkritiskt förhållningssätt. Hur går det arbetet till rent praktiskt i vardagen?
– För oss handlar detta om att medvetandegöra om hur normerna påverkar vårt samhälle. Om vad som är normalt och rätt, och hur vi ska kunna påverka att man ser att alla är lika värda.
– Till flickor säger man gärna att de är så söta och gulliga. Medan pojkar ofta inte får höra att de är söta, utan att de är fina, stora, tuffa och charmiga. Allt för många vuxna har också en tendens att säga till barn ”Kärlek börjar alltid med bråk” eller ”Han retar dig säkert för att han tycker om dig”. Redan där normaliserar vi våldet, konstaterar Charlotta och Marie.
– Eftersom vi ingår i Kommunal, så har vi medlemmar som arbetar inom olika yrkesgrupper med människor från att de är små barn fram till livets slutskede. Därför vill vi ge medlemmarna kunskap och verktyg att arbeta med detta på arbetsplatsen, förklarar Marie och Charlotta, och ger ett exempel:
– Många som jobbar inom vård och omsorg är ofta i brukarens hem, där de kan se och uppleva våld i nära relation. Vi vill att våra medlemmar ska våga fråga!
– Förändringar tar tid. Men om vi börjar att stötta våra barn och ungdomar att våga vara sig själva, så är det en bra början. Men det är också viktigt att jobba med oss själva, reflekterar Charlotta och Marie.
– Att våga stå upp för allas lika värde både på arbetet, i familjen, på fritiden och i samtalsmiljön i lunchrummet, sammanfattar Charlotta och Marie . Vi måste normalisera att låta killar visa känslor, och att tjejer ska få vara starka utan att det ska ses som ett hot.
– Rent praktiskt ska vi till hösten ha studiecirklar och föreläsningar för våra medlemmar kring ämnet.
Till den som läser det här och också blir intresserad av att jobba på det sätt som ni gör, vad vill ni skicka med för tips till dem?
– Min son fick höra av en lärare som liten att han inte ska ha på sig en rosa Hello Kitty-mössa, att han ska välja mössan med Spindelmannen på, berättar Charlotta.
– Så bra tips är: Säg ifrån när någon nedvärderar någon annan. Lär barnen att det inte ska finnas kommentarer som ”Han sprang som en tjej”, "Han tog det platta 'tjej'-brännbollsracket" och liknande. Att färger inte identifierar ett kön, man får ha på sig vad man vill.
