Så påverkar märket löneökningarna i kollektivavtalen

Vilka faktorer bestämmer löneökningarna?

En del i de centrala kollektivavtalsförhandlingarna handlar om hur mycket lönerna ska öka. Vad är det då som bestämmer hur stora löneökningarna blir? Vad är det som bestämmer storleken på märket? Varför ska löntagare som inte arbetar inom industrin förhålla sig till märket? Har ”märket” varit bra eller dåligt för medlemmarna i Kommunal? 

Vad är det som bestämmer hur stora löneökningarna blir? Svensk lönebildning har sedan 1997 utgått från det så kallade ”märket”. Det innebär att industrins parter (fackföreningar och arbetsgivarorganisationer) förhandlar fram en norm för hur mycket lönerna ska öka på svensk arbetsmarknad under den kommande avtalsperioden. Detta utgör sedan ett riktmärke för övriga arbetsmarknaden. Kommunal tolkar märket som just ett riktmärke och inte en exakt summa, vilket gör att vi menar att den extra satsning som Kommunal kräver för yrkesutbildade inom vård, skola och omsorg ryms inom märket.

Vad är det som bestämmer storleken på märket?

Det övergripande svaret på frågan är att märkets storlek bestäms av utveckling i svensk industri och på svensk arbetsmarknad. När produktiviteten i svensk industri ökar produceras det mer för varje arbetad timme. För fackföreningsrörelsen är det självklart att en del av detta ökade värde ska tillfalla löntagarna genom löneökningar. 

Sverige är dock ett litet exportberoende land och industrin konkurrerar därför med resten av världen. Om våra löner ökar snabbare än i andra länder riskerar vi att tappa vår konkurrenskraft och i förlängningen arbetstillfällen. Det är därför viktigt att löneökningarna inte tillåts skena i väg utan hålls på en nivå som bibehåller svensk konkurrenskraft. Hur stora löneökningar svensk ekonomi klarar av råder det delade meningar om och det är det som fack och arbetsgivare förhandlar om när de förhandlar märket.

Under 1980-talet och början på 90-talet blev effekten av alltför höga löneökningar smärtsamt tydlig för Sveriges löntagare. Trots att lönerna under den perioden ökade med i genomsnitt 8 % per år var det inget som gynnade löntagarna eftersom priserna steg med i genomsnitt 7,9 procent per år. Det medförde att den genomsnittlige arbetarens köpkraft – det vill säga hur mycket varor och tjänster hen kan köpa för sin lön – var nästan oförändrad. Ta till exempel den genomsnittlige medlemmen i Kommunal, mellan åren 1982 och 1994 ökade dennes köpkraft med 15 kronor trots att den nominella lönen mer än fördubblades under samma period. Den höga löneökningstakten resulterade i att den svenska industrins konkurrenskraft försämrades kraftigt, och detta utan att reallönerna ökade. 

Varför ska löntagare som inte arbetar inom industrin förhålla sig till märket?

Om någon eller några yrkesgrupper får större löneökningar än andra finns det risk för att dessa upplever det som orättvist och i sin tur kräver mer i nästa avtalsrörelse. Vi riskerar då att hamna i en ond cirkel där det i varje avtalsrörelse finns krav på högre och högre löneökningar, vilket i sin tur driver inflationen och försämrar konkurrenskraften i svensk ekonomi. Därför är det viktigt att det finns en acceptans i samhället om någon grupp ska få mer än märket. Då minskar vi risken för att okontrollerade löneökningar och förlorad konkurrenskraft, vilket leder till färre arbetstillfällen.

Har ”märket” varit bra eller dåligt för medlemmarna i Kommunal?

Det går inte att svara entydigt på den frågan, utan det beror på vilka aspekter vi tittar på. Märket har hållit ned löneökningstakten i svensk ekonomi, men trots detta så har köpkraften ökat stadigt. Den genomsnittlige Kommunalaren har sett sin köpkraft öka med mer än 9 000 kronor sedan mitten av 1990-talet.

Det finns dock problem. Eftersom alla följer samma löneökningstakt så är det svårt att åstadkomma relativlöneförändringar. Det har resulterat i att historiska ojämlikheter har cementerats på arbetsmarknaden. Till exempel så tjänar en undersköterska cirka 40 000 kronor mindre per år än en bilmekaniker trots att både yrkesgrupperna har jämförbar utbildning. Så länge både bilmekanikern och undersköterskan följer märket kommer denna historiska orättvisa aldrig att rättas till.

Kommunal inser att märket har levererat en ökad köpkraft till medlemmarna i förbundet och någon form av lönenormering därför är nödvändig. Samtidigt menar Kommunal att märket inte kan vara så inflexibelt utformat som det är idag utan att arbetsmarknadens parter måste tillåta vissa grupper att gå före. Detta är viktigt ur en rättvisesynpunkt men också eftersom vi annars riskerar att skapa en arbetsmarknad som inte kan tillvarata samhällets intressen. 

Vad händer om vi inte kommer överens när avtalet har gått ut?

Om vi inte kommer överens med arbetsgivarparten, så går förhandlingarna till medling. Staten, genom Medlingsinstitutet, går in och agerar ”domare” i förhandlingarna. Medlingsinstitutets uppgift är att se till att löneökningarna håller sig inom märket. Det gör det alltså svårt att kräva mer. Kommunal menar dock att extra löneökningar för yrkesutbildade inom vård, skola och omsorg ryms inom märket. 

Om parterna inte kommer överens finns möjligheten till strejk, som sista utväg. Det är dock inte möjligt för Kommunal att gå ut i strejk under kollektivavtalsperioden eftersom det då råder fredsplikt mellan parterna. Om kollektivavtalet löpt ut och arbetsgivaren och Kommunal inte kommit överens om ett nytt kollektivavtal så kan sista utvägen vara att varsla om konflikt. Syftet är att sätta press på motparten. Målet är att alltid få till en överenskommelse men går det inte kan Kommunal välja att varsla om stridsåtgärder, som till exempel att strejka eller vägra övertidsarbete.