Hur ska man bemanna en demensenhet?

Det är väldigt vanligt att omsorgspersonalen upplever att bemanningen är för låg. Enligt Kommunals senaste medlemsundersökning  anser endast 20 procent att bemanningen är tillräcklig dagligen.

• 37 procent av personalen anser att bemanningen sällan eller aldrig är tillräcklig
• Över 35 procent av de svarande anser att den otillräckliga bemanningen utgör en risk för de äldre, minst någon gång i veckan
• 13 procent av personalen menar att underbemanningen är en risk för de äldre varje dag
• Över hälften, 53 procent, svarar att de inte har förutsättningar att ge god omsorg samt tillgodose de äldres individuella behov varje dag

Underbemanningen utsätter de boende för risker, omöjliggör ett personcentrerat och rehabiliterande arbetssätt, bidrar till en ohållbar arbetsmiljö för personalen och gör att många vill byta jobb.

En ny studie om bemanning

Nyss har Äldrecentrums  forskare Louise Sundberg, Helena Strehlenert och Bettina Meinow gjort en intressant studie om hur en fiktiv demensenhet (nio omsorgstagare med demensdiagnos) ska bemannas i Stockholms stad. Enligt Äldrecentrum är det möjligt att identifiera en nivå för bemanning av omvårdnadspersonal med vilken det är möjligt att klara av de boendes basala vård- och omsorgsbehov och att undvika att utsätta boende och personal för uppenbara risker.

Syftet med studien var att forska kring hur en lämplig bemanning bör se ut på en enhet med demensinriktning. Det fanns inga resursrestriktioner att ta hänsyn till utan fokus låg på att utforma bemanningen på ett sätt som gör det möjligt att uppfylla de kvalitetskrav och riktlinjer som åligger Stockholms stads utförare, med särskild betoning på rehabiliterande synsätt, trygg och meningsfull vardag samt personcentrerad vård och omsorg. Metoden i studien bestod av två delar: fokusgrupper med olika yrkeskategorier som arbetar på vård- och omsorgsboenden samt en enkät som distribuerades till samtliga boenden i Stockholms stad. Studiedeltagare var sjuksköterskor, omvårdnadspersonal, chefer och rehabiliteringspersonal.

Lämplig bemanning under dygnet

Fokusgrupperna ansåg att det var utmanande att bestämma exakt bemanning för omvårdnadspersonal utifrån detaljnivån på informationen om de boende i vinjetten (dvs. det hade behövts mer detaljerad information). Hur mycket tid omvårdnadssituationer och aktiviteter tar kan variera mycket, men också skifta snabbt för omsorgstagare. Deltagarna var dock eniga om att de boendes omvårdnadsbehov inte skiljer sig beroende på veckodag och att bemanningen därför i stort sett också behöver vara densamma under både vardagar och helger.

Det betonades också att det under dagtid alltid behöver finnas minst en personal närvarande i de gemensamma utrymmena på en demensenhet (av nio boende), vilket innebär att det alltid måste finnas minst tre personal på enheten. Som exempel nämndes att en lägre bemanning (dvs. färre än tre) gör att all personal på enheten tas i anspråk när en omvårdnadsinsats kräver dubbelbemanning. Det innebär att boende lämnas helt utan tillsyn i de allmänna utrymmena medan personalen är inne i lägenheterna, vilket utgör en risk.

Deltagarna konstaterade att det är vanligt att personalen börjar vid olika tider på morgonen, till exempel att en undersköterska eller vårdbiträde börjar kl. 07 och arbetar ensam den första timmen, innan nästa person börjar. I fokusgrupperna förordades en bemanning med minst 2,5 omvårdnadspersonal redan från tidig morgon. Argumenten för detta handlade dels om vikten av att hinna förbereda frukost för att kunna bryta de boendes nattfasta i tid och om att skapa en lugn stämning, samtidigt som det finns beredskap för att hantera dubbelbemanningar, hinna med morgonrapport med sjuksköterskan och hantera oförutsedda situationer som kan uppstå.

När det gällde bemanning med omvårdnadspersonal under morgon och kväll/natt gjordes liknande bedömningar i alla tre fokusgrupperna, men avseende bemanning under dagtid (förmiddag och eftermiddag) fanns vissa skillnader. I två av grupperna ansåg man att det behövdes en bemanning om fyra till sex personal under hela dagen för att kunna arbeta med ett rehabiliterande synsätt, till exempel att de boende får tid på sig att efter förmåga själv klara av vissa moment vid påklädning eller förflyttning. I praktiken är det vanligare med en betydligt lägre bemanning, vilket gör det svårt att tillämpa ett rehabiliterande synsätt.I alla fokusgrupper diskuterades behovet av att ha tillräcklig bemanning med omvårdnadspersonal på eftermiddag och tidig kväll eftersom personer med demens ofta blir oroliga den tiden på dygnet (”sundown syndrome”). En alltför låg bemanning vid den här tiden kan få flera negativa konsekvenser. Till exempel finns risken att man sätter in lugnande läkemedel när det inte finns tid att ägna sig åt en boende för att avleda och lugna. Boende kan också lämnas utan tillsyn i de gemensamma utrymmena då all personal är upptagen med kvällsförberedelser för enskilda boende inne i lägenheterna.

Sammanfattningsvis krävs det minst tre omvårdnadspersonal för att inte behöva lämna boende utan uppsikt i gemensamma utrymmen. Minst fyra omvårdnadspersonal behövs för att kunna tillämpa ett rehabiliterande synsätt, enligt studien.

Rätt bemanning - inte bara antal utan även kompetens spelar roll

Ett tema som återkom i samtliga fokusgrupper var att det finns en stor variation avseende kompetensnivån hos omvårdnadspersonalen. Det innebär bland annat att det kan uppstå svårigheter kring delegering, vilket kan få negativa effekter.

En återkommande punkt i fokusgrupperna var att särskilt omvårdnadspersonalens kompetens spelar en central roll för både kvaliteten i vården och omsorgen och även bemanningsbehov. Den allmänna uppfattningen i fokusgrupperna var att bristande kompetens hos personalen påverkar kvaliteten i vården och omsorgen negativt. Ökar man bemanningen med omvårdnadspersonal som saknar kompetens eller engagemang ansågs ingen stor förbättring uppnås för de boende. Omvänt ansågs en hög bemanning med kompetent omvårdnadspersonal som är trygg i sin yrkesroll eventuellt kunna minska behovet av bemanning med sjuksköterska och rehabiliteringspersonal.

Konsekvenser för den alltför låga bemanningen blir enligt studien att personalen inte hinner jobba personcentrerat och rehabiliterande, att aktiviteter anpassas efter vad som är möjligt snarare än efter individernas behov, bristande tillsyn samt stress och sämre arbetsmiljö för personalen.

Underbemanning som enda vägens politik?

Som inledande observation tyckte jag att det var intressant hur deltagarna i studien hade svårigheter att tänka fritt. Många utgick inledningsvis från existerande förhållanden och rutiner på den egna arbetsplatsen samt tog hänsyn till att det kan vara svårt att hitta personal med rätt kompetens samt aspekter som berör schemaläggning. ”Man är så van att tänka på hur det alltid har varit. Men när man tänker fritt så känner man hur otroligt mycket bättre det skulle bli om man kunde ge varje boende den tid den behöver och bevara de funktionerna de har, i stället för att skynda på och göra saker åt dem” svarade en studiedeltagare som tillhör omsorgspersonalen. 

Personalen är vana vid en underbemannad verksamhet och har accepterat arbetsgivarpartens problembeskrivning ”det finns inte personal att anställa”, som kan diskuteras. Personalen verkar också resonera utifrån ett tankesätt att bemanningen alltid måste vara så låg som möjligt, att det aldrig ska finnas möjligheter för variation eller flexibilitet.

Tänk om vårt samhälle kompromissade om byggregler eller GDPR lika mycket som personalen i äldreomsorgen kompromissar om kvalitetskrav, riktlinjer och sin egen arbetsmiljö på grund av att kommunpolitiker eller chefer anser att ”det ändå inte finns någon att anställa”?

Studien skulle kunna inspirera nya arbetssätt – och revolutionera styrningen av svensk äldreomsorg

Kanske det mest intressanta med Äldrecentrums studie är metoden. Man skulle verkligen vilja se likadana projekt i olika kommuner, där olika professioner fick resonera förutsättningslöst utifrån verksamhetens behov. I den här studien är Stockholms stads kvalitetskrav styrande, men man skulle vilja se lika mycket fokus på arbetsmiljö för undersköterskor och vårdbiträden. Jag gillar också tillvägagångssättet att olika personalgrupper resonerar tillsammans, och förståelsen av hur olika personalgruppers roller och uppdragsbeskrivningar påverkar behovet av andra kompetenser. Och att det krävs mer än rätt antal – man kan knappast ersätta en utbildad erfaren undersköterska med en outbildad vikarie. Rätt omsorgspersonalbemanning underlättar även för sjuksköterskor och rehabiliterande personal – och är en förutsättning till god kvalitet. Kommunal anser att alla som arbetar i äldreomsorgen behöver en yrkesutbildning. 

Äldreomsorgsverksamheter skulle verkligen må bra av att ha möjligheter för sådan reflektion tillsammans – och självklart en bemanning som faktiskt utgår från de äldres behov och en hållbar arbetsmiljö för personalen.