Det finns inget kvar att ”effektivisera” i svensk äldreomsorg

Att inte få hemtjänstinsatser eller plats på äldreboende när behovet finns skapar alternativa kostnader – när en äldre med omsorgsbehov inte får äldreomsorg riskerar hon till exempel ramla och hamna på akuten. Det är också vanligt att anhöriga måste gå ned i arbetstid för att ta hand om sina äldre.

Historiskt har den nordiska välfärdsmodellen – att Sverige har professionaliserat barn- och äldreomsorgen – gjort att Sverige har EU:s högsta sysselsättningsgrad bland kvinnor, 78 procent. Tillgång till äldreomsorg och barnomsorg gör det möjligt för kvinnor att förvärvsarbeta. Om människor (främst kvinnor) går ner i arbetstid för att vårda sina närstående, får det utöver privatekonomin konsekvenser för kompetensförsörjningen på resten av arbetsmarknaden. 

Effektivisering påverkar självklart även arbetsmiljön och arbetsvillkoren. Ett exempel på en söndereffektiviserad välfärdsverksamhet är en strikt minutstyrd hemtjänst. Av medlemmar i Kommunal som arbetar inom hemtjänsten uppger 38 procent att de arbetar enligt strikt minutstyrning (utan flexibilitet), 49 procent att de arbetar enligt flexibel minutstyrning (med flexibilitet) och bara 10 procent att de arbetar helt utan minutstyrning. Bara 22 procent av de som arbetar enligt strikt minutstyrning upplever att de dagligen hinner utföra sina arbetsuppgifter på utsatt tid. 

38 procent av äldreomsorgspersonalen är mycket oroliga och 31 procent är ganska oroliga för att de inte kommer orka arbeta fram till den lagstadgade pensionsåldern.

Den slimmade bemanningssituationen hotar äldreomsorgens kompetensförsörjning. Färre än hälften av medlemmarna i Kommunal som arbetar i äldreomsorgen vill stanna kvar i yrket – endast 46 procent uppger att de vill vara kvar i yrket om tre år. Psykisk trötthet är den faktor som har störst påverkan på viljan att lämna. Fyra av tio uppger att de är fysiskt trötta varje dag och nästan åtta av tio dagligen eller några gånger i veckan.

Att ”effektivisera” en personalintensiv verksamhet som äldreomsorg är brutalt. Verksamheter som under de senaste decennierna har haft det starkaste incitamentet att effektivisera är välfärdsverksamheter som drivs av vinstintresse. Dessa exempel ger en bra inblick i hur det går till när man effektiviserar en personalintensiv verksamhet – även i kommunal kontext.

Från 2014, 2016, 2018 och 2021 har Kommunal vid fyra tillfällen utvärderat privata och offentliga äldreomsorgsutförare genom att jämföra anställningsvillkor (anställningstrygghet, heltid/deltid), löner och personalens upplevelse av sitt arbete. I alla fallen har resultaten visat på sämre villkor för privatanställda undersköterskor och vårdbiträden. Att spara på sådant som kostar men också skapar kvalitet (att effektivisera) är en förutsättning till att kunna göra vinst.

Smygeffektiviseringar är ett budgettekniskt verktyg

Åsa Plesner märkte när hon arbetade som administrativ chef för en skola hur ledningen behövde hantera samma problem år efter år, att skolpengen för varje elev inte steg lika snabbt som personalens löner och skolans övriga kostnader. Samtidigt hade skolan svårt att hålla tillbaka kostnadsutvecklingen. Det gick inte att anställa behöriga lärare utan att erbjuda dem löner som spräckte budgeten.

Detta dilemma fick lösas med hjälp av någon typ av besparing. De upphandlade billigare skolmat, minskade bemanning på fritids, och undvek att anlita vikarier. Gradvis sänkte de kvaliteten för eleverna och ökade arbetsbelastningen för personalen. Inte för att de ville det utan för att den kommunalt beslutade skolpengen ihop med samhällets löne- och prisutveckling skapade ett besparingskrav. (Vill du läsa mer om detta rekommenderar jag Åsa Plesners kapitel i ovan nämnda boken ”Bortom systemskiftet”, ”Effektiviseringskravens politik” eller Plesner och Marcus Larssons, Tankesmedjan Balans debattbok De effektiva: en bok om varför välfärdens medarbetare går sönder, 2019.)

Man skapar alltså ett fejk-budgetutrymme för politiska ”satsningar” som en politiker har lovat i valrörelsen – kommunekonomen ändrar effektiviseringskravet i excelarket. Effektiviseringskravet är en procentsats som läggs in i excelformeln för varje nämnds så kallade rambelopp (ett kostnadstak för nämndens verksamhet). I granskningarna som Åsa Plesner och Marcus Larsson har gjort har dessa metoder förekommit i ungefär nio av tio budgetar. Dessa åtstramningar har blivit regel.

Verklighetsförvänt och ansvarslöst – ett demokratiproblem

Politiker på alla nivåer har sedan 1990-talet har jobbat med effektiviseringar. Äldreomsorgen är dessutom ett område som saknar strikt uppföljningsbart regelverk, vilket har lett till att den används som budgetregulator. Detta har lett att dagens äldreomsorg saknar marginaler eller, ganska ofta, förutsättningar att gå runt. Nu är vi i ett läge där det inte längre finns något kvar att effektivisera.

Alla förändringar av välfärdsåtagandets förutsättningar måste ses som politik som behöver motiveras och göras tillgänglig för debatt. Förväntningarna på äldreomsorgen växer för varje år men finansieringen följer inte med.

Med dagens tuffa ekonomiska läge riskerar äldreomsorgen att inte klara sitt uppdrag.  Om utbildade, erfarna undersköterskor och vårdbiträden får nog och lämnar innebär det en katastrof för svensk äldreomsorg och den nordiska välfärdsmodellen. När förutsättningarna saknas måste politikerna vara tydliga med vad som ska prioriteras bort. Att som finansminister välja att titta bort är en strategi att ducka ansvar, och ett demokratiproblem.