Lönegapet fortsätter öka – de lägst avlönade måste stå på tur nu
Blogginlägg
LO:s lönerapport visar med all önskvärd tydlighet att tjänstemännens löner drar ifrån arbetarnas. Medlemmarna i Kommunal förväntas ta ansvar och inte driva på inflationen, men hur ska det motiveras om tjänstemännens löner samtidigt drar ifrån?
Idag släppte LO sin årliga lönerapport. Rapporten jämför löner och löneutveckling för en rad olika sektorer fram till och med 2021. Återigen ser vi att det är de kvinnodominerade arbetaryrkena inom offentlig sektor som är de lägst betalda på svensk arbetsmarknad. Många som har jobbat stenhårt under pandemin, ofta under tuffa förhållanden, tillhör dem som drabbas hårdast av den höga inflationstakten.
Speciellt oroande blir det avsnitt i rapporten som berör löneutvecklingen för arbetare respektive tjänstemän. Återigen ser vi att tjänstemännen har haft en bättre löneutveckling än arbetare om man ser till åren 2020 och 2021. Totalt har löneökningstakten för tjänstemän legat 1,5 procentenheter över löneökningstakten för arbetare.
Trenden är tydlig också över tid. År 2000 tjänade den genomsnittliga tjänstemannen 40 procent mer än sin arbetarkollega. Motsvarande siffra för 2021 var 53 procent. Speciellt tydlig har utvecklingen varit de senaste sex åren då lönegapet ökat med cirka sex procentenheter. Utvecklingen förklaras delvis av de gynnsamma löneökningar som tjänstemannagrupper inom offentlig sektor har haft, främst lärare, sjuksköterskor, barnmorskor och socialsekreterare.
År 2000 tjänade den genomsnittliga tjänstemannen 40 procent mer än sin arbetarkollega. Motsvarande siffra för 2021 var 53 procent.
De två senaste åren utgör ett trendbrott där tjänstemännen inom privat sektor har haft den bästa löneutvecklingen, med löneökningar på totalt 5,9 procent. Drygt 1 procentenhet mer än tjänstemännen inom offentlig sektor som har haft 4,7 procent. Bland arbetare är löneökningstakten mer jämn: arbetare inom privat sektor har haft en löneökningstakt på 4 procent, medan motsvarande siffra för arbetare inom offentlig sektor var 3,8 procent.
Att tjänstemännens löner drar ifrån riskerar att undergräva förtroendet för den svenska lönebildningsmodellen där den konkurrensutsatta industrin ska normera löneökningstakten. Speciellt när stora tjänstemannagrupper tecknat så kallade sifferlösa avtal utan en centralt reglerad lönenormering. Att teckna sådana avtal är inte att ta ansvar för svensk lönebildning.
Det blir extra påtagligt givet den ekonomiska situationen där svenska löntagare förväntas ta ansvar och acceptera en kraftig försämring av sin köpkraft, allt för att inte driva på inflationen.
För att medlemmarna i Kommunal ska vara beredda att ta det ansvaret krävs två saker:
För det första måste en omfördelning ske, en större andel av det samhällsekonomiska löneutrymmet måste skjutas till grupper som tjänar mindre och som redan idag har svårt att få privatekonomin att gå ihop. Exakt hur detta ska ske är inte hugget i sten, det är emellertid viktigt att det sker inom ramen för industrinormeringen.
För det andra får det inte visa sig att stora tjänstemannagrupper med sifferlösa avtal tagit ut löneökningar långt över märket. Hur ska vi kunna se medlemmarna i ögonen om det i efterhand visar sig att när de har tagit ansvar har samtidigt andra, betydligt mer köpstarka grupper, cashat in? En sådan situation kommer att skada legitimiteten för den nuvarande lönebildningsmodellen för en lång tid framöver.
