Politikerna måste säkra välfärdens finansiering – eller erkänna att de skär ner

LO släpper för tredje gången sin rapport Välfärdsgapet som handlar om hur mycket pengar kommunsektorn behöver för att säkra välfärdens finansiering och bibehålla ambitionerna i verksamheterna. Idag finns ingen norm för uppräkning av statsbidragen till kommuner och regioner. Kommunerna kan inte räkna med mer resurser från staten när lönerna stiger och befolkningen växer eller åldras. Resultatet är en ständig risk för kommunala skattehöjningar eller sänkta välfärdsambitioner i de fall regeringen inte skjuter till det som krävs för att upprätthålla sin del av välfärdens finansiering. I rapporten framgår att statsbidragen till kommuner och regioner startar på minus i varje budgetprocess, jämfört med vad som behövs. Därför kan regeringar säga att de "satsar på välfärden" även om ökningen av anslaget är så litet att det i själva verket innebär en nedskärning.   

Satsa på välfärden 

Resurserna behöver inte bara öka utan även användas bättre. I rapporten identifierar LO-utredarna Ulrika Lorentzi, Peter Gerlach och Johan Enfeldt tre reformer för att ”effektivisera” nyttjandet av de offentliga medlen: 

• Indexera statsbidragen. LO går snäppet längre än Socialdemokraterna, som föreslår en ”bottenplatta” för indexering av de generella statsbidragen (det vill säga att de skrivs upp med inflationen). Enligt LO:s förslag ska uppräkningen även ta hänsyn till en ökad befolkningsmängd, en förändrad befolkningssammansättning och konjunkturen.  
• Staten bör ta över delar av kommunsektorns skulder. En hög kommunal skuldsättning kan bidra till kortsiktigt beteende som försäljningar av lokaler eller verksamheter som kommunerna i slutändan får betala mer för än om de hade haft kvar lokalen/verksamheten i egen regi. Det kan även innebära att kommuner inte gör välbehövda investeringar för framtiden. Förutom detta betalar staten en lägre ränta än kommunsektorn, denna ränteskillnad innebär att den offentliga sektorn skulle spara ca en miljard kronor genom att flytta en fjärdedel av kommunernas lån till staten.  
• Färre privata utförare i välfärden. Tanken med privatiseringen av välfärden var att den skulle bli mer effektiv av att utsättas för konkurrens. Privatiseringen har dock inneburit en ökad efterfrågan på välfärd, i form av t.ex. internetläkarbesök, och svällande byråkrati medan kommunsektorn gått miste om stordriftsfördelar. 

Vi blir fler och kostar mer

I mitt förra blogginlägg skrev jag om hur välfärden bortprioriterades i regeringens budgetproposition för 2025, trots att de totala statsbidragen till synes ökade från 284 till 288 miljarder kronor. Anledningen? Inflationen i kombination med statens kompensation till kommuner och regioner för det förhöjda grundavdraget innebär att statsbidragen år 2025, i reala termer, blir ca 8 miljarder kronor lägre i år än förra året. Beräkningen tar varken hänsyn till att vi nästa år bedöms bli ca 25 000 fler invånare eller att den för kommunsektorn mest kostnadsdrivande åldersgruppen (80+ år) blir 5 procent fler. När kommunsektorn får mindre pengar medan vi blir fler och kostar mer kan vi inte längre förvänta oss samma service. I budgetpropositionen blir en nedskärning förklädd till satsning, något som inte skulle kunna ske om bidragen var värdesäkrade. Men själva summan är inte hela syftet med att indexera statsbidragen, en indexering innebär också bättre planeringsförutsättningar för sektorn eftersom kommunerna och regionerna i dagsläget ofta beslutar om sina budgetar innan budgetpropositionen har röstats igenom av riksdagen. Att slänga in en konjunkturkomponent som innebär mer bidrag i lågkonjunktur och mindre i högkonjunktur skulle därtill innebära att sektorn inte på samma sätt skulle förvärra konjunktursvängningar genom att skära ned i lågkonjunktur och gasa i högkonjunktur.