Vi måste förstå varandras erfarenheter

Michaela Ekmans föräldrar är från Chile. Hon växte upp i en Stockholmsförort med en ensamstående mamma. Mamman utbildade sig och sökte jobb på jobb men kom aldrig på intervjuer.

–Mamma hade ett ganska långt och lite knöligt efternamn som inte är jättevanligt, varken i Chile eller här. Hon både pluggade och jobbade kvällar och helger och så vi var liksom ifrån varandra nästan jämt i två år och när hon var klar var det ändå svårt för henne att få jobb. 

Tog bonuspappans svenska efternamn

Sen träffade mamma Michaelas bonuspappa och tog hans svenska efternamn när de gifte sig. 

–Mycket riktigt fick hon ju jobb med sitt svenska efternamn och det har gått superbra för henne.

Även Michaela tog sin bonuspappas efternamn för redan då, vid tolv års ålder, förstod hon att hennes liv skulle bli mycket enklare om hon hette Ekman.

–Men det har också gjort att jag hamnat i konstiga situationer där människor har uttryckt sig plumpt om människor med utländsk bakgrund och bara förutsatt att det är OK för mig för att jag heter Ekman. Om man har ett svenskt efternamn så är det som att oavsett om både mina föräldrar kommer från Chile så är jag godkänd som svensk. 

Idag är Michaela Ekman fackligt förtroendevald och löneförhandlar bland annat för barnskötare. Etnicitet är inget som mäts i förhandlingarna men det återkommer hela tiden, enligt henne.

–Man går igenom listan namn för namn och så berättar chefen vad de presterar. Och när vi har kommit till personer med utländskt klingande namn så har det ofta påtalats att de har ett omsorgsbetonat arbetssätt. Vi jobbar ju i förskola och vi jobbar med ganska små barn. De är mellan ett och fem år, men det sägs som om det vore någonting negativt.

"Man ser ner på dem som ser vikten  av omsorgen"

Läroplanen har ändrats mycket sedan Michaela började jobba i förskolan och kraven på barnskötarna har ändrats med den. I Stockholm är det också stor brist på förskolelärare.

–Jag tror att det är en viktig aspekt i det att det läggs mer ansvar på barnskötare, men det läggs också större fokus på undervisning i förskolan. Det är som att det är mer attraktivt med barnskötare som pysslar med undervisningen. Väldigt märkligt när vi jobbar med så små barn. Det är den första gången de ska vara sociala på egen hand och så ser man ner på dem som ser vikten av omsorgen.

Har du själv drabbats av diskriminering i arbetslivet?

–En sak som jag har reflekterat mycket över i efterhand är att på min förskola var vi ganska många som pratade spanska och vid något tillfälle så fick vi inte prata spanska i allmänna utrymmen. Men samtidigt fanns det några som pratade polska och där sas det inte att de inte fick prata det. Det kändes så himla dumt och vi ifrågasatte inte det heller. Jag kan ju förstå att man kanske inte ska prata andra språk när det finns människor med som inte förstår. Men det var så tydligt att det var just spanskan som inte fick förekomma i gemensamma utrymmen medan polskan var det inte så himla noga med.

Hur ska vi få fler utrikesfödda att gå med i facket för att de kan få hjälp mot till exempel diskriminering?

–Jag tror många gånger när vi pratar om facket så tänker vi att vi möter många medlemmar som har ett mer individualistiskt tänk och därför pratar vi mycket om medlemskapets värde och vad vi gör som organisation för dig som individ, men vi missar den stora målgruppen som är rädda för att organisera sig. Vi vet att vi har många personer i Sverige, framför allt i Stockholm, som varit med om krig och andra traumatiska upplevelser och som är här för att hitta ett tryggare liv. Jag tror att när det kommer till människor med utländsk bakgrund och som har andra erfarenheter med sig än de vi har här i Sverige behöver vi prata om vad facket är och vilka lagar som skyddar oss. Vi är snabba på att gå in på kollektivavtal eller lite mer lokala grejer och det kan kännas onödigt när det handlar om att människor är livrädda, då är inte en hemförsäkring så glassig. 

–Jag tror att vi behöver bli bättre på att informera om facket på dels fler språk, dels på fler sätt så att vi når ut till fler personer och jag tror också på att bjuda in hela familjer. Pratar jag inte så bra svenska kanske jag vill ha med min man eller min syster eller en kollega. Vi är bra på att locka med medlemsutbildningar men det är inte alla som vågar ta ledigt från sitt jobb för att få reda på vad vi gör. Vi kunde kanske ha utbildningar och information på kvällar eller helger?

Läs mer om diskriminering av personer med utländsk bakgrund.