Våra olikheter kan vara en tillgång
Rahel Tzegay älskade sitt jobb som barnskötare. Så fick hon en ny chef som diskriminerade henne i flera år och Rahel mådde allt sämre. När hon kom i kontakt med facket fick hon verktyg för att hantera chefens agerande. Men som rasifierad blir hon fortfarande särbehandlad i samhället och hon är inte ensam. "Vi måste prata mer om mångfald för att minska risken för diskriminering", säger hon.
Det är 2008 som Rahel får en ny chef. Från dag ett hälsade inte chefen på Rahel, bara på hennes svenska kolleger
–Det är klart att jag funderade varför hon gjorde så mot mig, men från början förstod jag inte. Det fortsatte, jag fick inte beviljad semester, jag fick inte sjukskriva mig för det kunde vara grund för uppsägning och enda gången hon pratade med mig var för att ställa frågor om när jag kom till Sverige, om jag hade med mig alla möbler till Sverige och hur vi gjorde när vi duschade i Afrika.
Diskrimineringen hade normaliserats
Rahel var van vid att bli diskriminerad, det hade blivit normalt för henne och hon reagerade inte först på hur hon behandlades. Chefen berättade också för Rahel om sina upplevelser med rasifierade personer ”såna som du”. Men Rahel började må dåligt och 2012 när hennes granne ser att Rahel gått ner i vikt och inte ser frisk ut frågar hon Rahel hur hon mår.
–Har det hänt något? Frågade hon. Kan jag göra något? Jag bröt ihop och berättade.
Grannen konstaterade att Rahel blev diskriminerad, men Rahel visste inte hur hon skulle agera.
– Jag hade inte råd att förlora mitt jobb, vem skulle anställa mig sedan?
Rahel ringde till Diskrimineringsombudsmannen (DO) med grannens hjälp. DO rådde Rahel att ta kontakt med facket. Men Rahel var skeptisk för hon hade hört att facket satt i knäet på arbetsgivaren. Men med grannens hjälp gick hon vidare och facket tillsammans med Rahel hade ett samtal med chefen.
–Men chefen sa att jag missförstått för att jag inte var så bra på svenska.
Rahel vågade inte anmäla chefen för riskerna var för stora. Rahel hade också upptäckt att hon halkade efter när det gällde lönen, men chefen tyckte att hon skulle vara glad och tacksam för att hon bodde i Sverige och hade den lön hon hade. Det blev en nedåtgående spiral och Rahel mådde bara sämre och tvingades söka vård.
–Jag kände mig så väldigt utsatt, att ingen vill ha mig för att jag är mörk, fast jag gör jobbet lika bra som någon annan. Alltså, jag skriver ju på svenska, hur kunde hon säga att jag inte kan prata svenska? Det som hände mig påverkade också mina barn negativt, att de inte kunde lita på svenskar.
Vändningen kom när Rahel fick träffa en bra terapeut.
–Det var han som sa du bestämmer själv. Antingen så vinner hon, eller så vinner du och blir facklig.
Men hon var fortfarande tveksam, hon trodde inte att hon skulle kunna påverka fackligt för att det bara var svenskar där.
–Man blir så liten när man varit diskriminerad i många år. En enda person kan förstöra så mycket.På jobbet måste vi möta den som diskriminerar varje dag.
Men via facket fick hon gå utbildningar som gav henne verktyg att svara tillbaka. Hon valde också att bli både arbetsplats- och skyddsombud på sin arbetsplats.
–När jag blev arbetsplatsombud och skyddsombud träffade jag en fantastisk facklig företrädare och ordförande som trodde på mig.
Vill visa utrikesfödda att det finns hjälp
I dag är hon facklig förtroendevald på heltid och bland annat mångfaldsansvarig i sektion Gullmarsplan. Hon är även ersättare i avdelningsstyrelsen.
–Jag blev inte facklig för att jag ville göra någon karriär utan jag vill ju att utrikesfödda ska veta att det finns hjälp. Och jag brinner för mångfald.
För utrikesfödda blir fortfarande diskriminerade.
–Jag möter det varje dag. Det kan vara att jag ska förhandla men då frågar den jag ska förhandla med om jag söker jobb som timvikarie. De tror att vi inte kan något.
Rahel tror att det handlar om rädsla för det okända.
–Det är därför jag bjuder på mig själv idag. Jag är lite starkare efter så många års terapi.
Hon menar att vi måste prata mer om att det inte är okej att diskriminera men att hon upplever att vi är rädda för att prata om det.
–För mig är det jätteviktigt att prata om diskriminering. Är det så att en medlem kommer fram och berättar så här gör min kollega eller så här gör min chef eller vad det är och då säger jag att det inte är OK, det här är diskriminering, du måste göra en anmälan. Och jag är jätteglad över att jag har hjälpt många för det har gett resultat.
–Varför är vi inte solidariska? Solidaritet är jätteviktigt, att vi är tillsammans, även om vi har olika färger. Jag kan komma från Afrika, du kan vara svensk men våra olikheter tillsammans kan vara en tillgång.
Läs mer om diskriminering av personer med utländsk bakgrund.
