Vad vi har tjatat om det här!
Idag är det den internationella kvinnodagen, men kampen för jämställdhet förs såklart inte bara under ett dygn om året. Det är oerhört viktigt, det är nödvändigt att vi visar oss och pekar på att kampen långt ifrån är över.
Sanningen är att lönegapet mellan kvinnor och män är under all kritik. Medan den genomsnittliga faktiska månadslönen för en manlig arbetare ligger på blygsamma 28 920 kronor får en kvinnlig arbetare nöja sig med än mindre, 23 210 kronor! Före skatt.
Så ingen ska komma till mig och säga att kampen för jämställdhet har spelat ut sin roll. Många av välfärdsarbetarna är kvinnor vars yrken och arbetsplatser har så låg status att jakten kan fortsätta på ännu fler effektiviseringar. När man tror att det inte är mänskligt möjligt att skära mer så kommer det en ny botten.
Det som är självklarheter på många mansdominerade arbetsplatser är långt ifrån självklarheter för de kvinnodominerade. Så självklara saker som:
• Tillräckligt med kollegor för att täcka upp när något oväntat händer.
• Tillräckligt med kollegor för att täcka upp när något väntat händer.
• Tillräckligt med tid för att ta en kopp kaffe.
• Sänka axlarna, prata med kollegorna.
• Hinna gå på toa.
• En lön som det går att leva självständigt på.
• Försörja sina barn.
• Betala räkningarna själv.
Vi var många som sa, under och direkt efter pandemin när vardagen i välfärden hamnade i blixtbelysning, att nu måste det bli slut på att välfärden är så underbemannad, underprioriterad och underfinansierad. Nu kommer det att vända, tänkte vi då. Myndigheter och forskare pekade på hur verksamheterna behöver förändras för att det ska bli hållbart, för att vården och omsorgen ska vara beredda nästa gång det kommer en kris.
Det här är inga komplicerade grejer:
• Personalen behöver vara tillräckligt många.
• Det måste finnas överkapacitet för att kunna hantera när belastningen ökar.
• Personalen behöver ha rätt utbildning och verktyg för att kunna göra sitt jobb på bästa sätt.
Det här är kunskap som finns. Åh, vad vi medlemmar inom Kommunal har tjatat om det här! Men uppenbarligen är det inte genom att sprida kunskap som vi förändrar världen, för i så fall hade vi inte behövt vara med om det som händer just nu.
En majoritet av personalen i äldreomsorgen är så stressade och slitna att dom överväger att byta jobb. Men det här är inget som oroar ansvariga politiker och arbetsgivare, som bara kontrar med att ”vi behöver effektivisera”. Och detta är effektiviseringar som landar rakt i knät på personalen. Det är ju så att barn, gamla, sjuka och skolelever fortfarande har samma behov, och personalen i välfärden förväntas trolla med knäna, lappa och laga.
Vi alla måste stötta varandra, inte bara kvinna till kvinna, utan människa till människa.
Låt ingen säga till dig att ditt jobb är viktigt och sen dra undan möjligheten att utföra det.
Men hur ska vi då komma tillrätta med orättvisorna för många av de kvinnodominerade yrkesgrupperna? Ska vi vänta på att de som styr och bestämmer ska komma på bättre tankar?
Nej, det fungerar uppenbarligen inte.
Jag menar att vi måste börja med att se på oss själva. Vad kan JAG göra för att stå upp för mig själv och mina rättigheter. Och när jag vågat stå upp för mig själv, så vänder jag mig till min kollega och står upp för hen också. Och när vi är två starka som tillsammans stöttar en tredje och en fjärde kollega är bollen redan i rullning.
Vi alla måste stötta varandra, inte bara kvinna till kvinna, utan människa till människa.
Återigen kokar allt ner till att vi måste ORGANISERA oss. Tillsammans kan vi påverka. Kanske bankar vi huvudet i väggen några gånger, men om vi är tillräckligt många som stöttar varandra så orkar vi fortsätta kämpa för rättvisa. För jämställdhet. För en rättvis lön som det går att leva på.
Kampen måste börja hos var och en av oss.
Sen tar vi det därifrån…
