Monica har varit medlem i Kommunal i 50 år

Vi har stämt möte på Malmö C och ser varandra på långt håll. Båda har sagt ”titta efter en lång kvinna”.  Trots semestervimlet identifierar vi varandra snabbt. 

Monica Norell har semester från sitt jobb på Trygghetens särskilda boende i Malmö. Trots sina snart 69 år jobbar hon fortfarande.

-Jag vet inte när jag ska sluta. Tänker att jag måste känna det själv, här inne, att nu vill jag inte längre, säger Monica och klappar lätt i trakten av hjärtat.

Reglerna säger att hon får jobba till 69 år, sen är det upp till arbetsgivaren att bestämma.

Monica har alltså inte bara varit anställd av samma arbetsgivare i drygt 50 år. Hon har också varit medlem i Kommunal lika länge. 

-När jag började inom vården kom den äldre stammen och sa;  nu ska du gå med i facket. Och min far hade också sagt till mig att när du börjar jobba ska du vara med i en fackförening. För mig var det självklart.

Monica utbildade sig först till mentalskötare, byggde på med en undersköterskeutbildning och toppade med en utbildning till barnskötare. Men det är främst inom äldreomsorgen hon jobbat även om hon haft kortare perioder på dåvarande Malmö Östra sjukhus. 

-Jag har alltid velat vara på fältet. Att få jobba med människor och allt vad det ger. Klart att det är en riktig röra ibland men då gäller det att ha kollegor som kan hjälpas åt. Och det är fantastiskt att arbeta med äldre människor, få ta del av deras berättelser och få vara en del av deras liv. 

I dag arbetar Monica på en demensavdelning. Det är ofta hon som får introducera ny personal, visa dem, guida dem, hjälpa dem. Hon beskriver sig som rak och respektfull, som en positiv och plikttrogen optimist. 

-Vi som är vana måste hjälpa dem som är nya.

En gång har hon haft stöd av facket. Det var under ett rehabiliteringssamtal. Monica fick 2002 en hjärnblödning som höll henne borta från jobbet ett antal år och när det var dags att gå tillbaka fanns en facklig företrädare med vid mötet. Han drog dock, ganska snabbt, slutsatsen att Monica inte var i behov av någon hjälp. 

-Han konstaterade med ett skratt; att här gör jag inte mycket nytta, säger Monica och skrattar själv, mest åt sig själv och åt sin egen envishet.

Monicas filosofi är att leva livet framåt. Det som redan hänt kan en ju ändå inte förändra. 

-För att klara av det här jobbet så måste man få skratta, både med de äldre och med kollegor. Den enda gången jag blir riktigt ledsen är när en äldre kommer och frågar efter sin mor och far. Det tar hårt i hjärtat.