Minutstyrning i Hemtjänsten måste bort!
Dagens arbetsklimat är någonting helt annat än vad det en gång var. Scheman är späckade och det finns knappt någon tid att gå på toaletten om man trots allt skulle behöva det. Jag brukade skämta om att kunna hålla mig länge. Idag är detta inte längre ett skämt, det är en verklighet.
Att jobba inom hemtjänsten idag är långt ifrån det jobb det en gång var.
Jag minns min tid i hemtjänsten som något fint. Ett jobb där man gjorde skillnad för de ensamma människorna man besökte. En tid då jag hann med en kopp kaffe under besöket medan stödstrumporna fick ligga kvar på sängkanten några minuter till. Jag minns hur vi samlades i personalrummet på raster och kunde luncha ihop. Jag skulle kunna skriva en lång lista om allt det underbara om att jobba inom hemtjänsten.
Tyvärr skulle denna lista idag både vara inaktuell och förlegad. Kanske nästan kunna tolkas som ett hån mot dagens personal.
Dagens arbetsklimat är någonting helt annat än vad det en gång var. Scheman är späckade och det finns knappt någon tid att gå på toaletten om man trots allt skulle behöva det. Jag brukade skämta om att kunna hålla mig länge. Idag är detta inte längre ett skämt, det är en verklighet. Under ett besök i en hemtjänstgrupp under en av sommarens varmaste dagar ser jag hur några ur personalen dricker vätskeersättning som chefen köpt in. Några vill inte ha, när jag frågar varför får jag till svar att de inte vill, eftersom det kommer att göra att de blir kissnödiga.
Blir man kissnödig måste man gå på toaletten och det finns det inget utrymme för i dagens schema.
Anställd på hemtjänsten i Bräcke
- Är man i yttre gruppen kan det gå bra att dricka, då kan man stanna i skogen och kissa säger en av killarna i gänget. Han möts genast av ett par kvinnliga kollegors blickar och tillägger: Jag, vi killar har det lätt förstås, det är värre för tjejerna.
Det hörs att gruppen har diskuterat detta tidigare. Någon kommenterar att om man blir bajsnödig under ett pass är det ”rena döden”. Antingen är man ”i stan” och jobbar, då är det så himla tätt på besöken, eller om du är i yttre gruppen, då kan det vara flera mil till närmsta toalett.
- Visst finns de kunder där man kan tänka sig att låna toaletten, men hur trevligt är det för dem? Sen finns det ju ställen där jag aldrig skulle sätta mig på en toalett.
Vid mina samtal med anställda inom hemtjänsten framkommer det bland annat att personal tvingas att gena i sina besök, undvika att dricka för att slippa tidsödande toalettbesök samt att de nästan aldrig tar ut sin fulla, lagberättigade lunchrast.
När jag pratar med en ur personalen beskriver hen hur hen mentalt går igenom sina besök i huvudet på morgonen för att göra upp en strategi för hur man ska kunna gena sig genom besöken. På vilka besök man kan spara minuter, eller i alla fall sekunder. Den tid som bunkras behövs för att man ska få ihop dagens besök och hinna med alla tilldelade besök.Hen tycker själv inte om att gena eftersom det innebär att man stjäl tid av kunderna. Tid som de blivit beviljade och betalar för. Å ena sidan handlar det om stöld av tid, å andra sidan om arbetsmiljö och hälsa.
En annan person beskriver hur hen ofta måste gå igenom dagen i huvudet på kvällen innan hen lägger sig.
- Under arbetspasset finns det ingen tid för att reflektera över besöket eller dagen. Det finns ingen tid att ta de där extra minuterna och sitta ner med någon som verkligen behöver det. Det är nästan varje dag som jag har en klump i magen när jag måste avbryta en brukare mitt i ett samtal för att inte bli ännu senare till nästa besök.
Allt detta handlar om tid, eller rättare sagt tid som inte finns, tid som stjäls och genvägar som tas.
- Det spelar liksom ingen roll hur man gör. Genar jag inte så får jag skäll för att jag är sen, genar jag ser chefen det i loggarna och jag får skäll.
Att schemat är tight blir ännu mer märkbart när larmtelefonen ringer. En kund har larmat och behöver hjälp. Detta innebär att ett oplanerat besök måste tryckas in i schemat, i tid som redan saknas. Den larmansvarige drar fram listan över dagens schema och börjar fråga runt hur kollegorna ligger till. Jag ser hur kollegorna sänker blicken och försöker bli ett med soffkuddarna under dem. Ingen vill ta larmet eftersom man vet vad konsekvenserna blir. Ännu mer kännbart blir det naturligtvis om larmet kräver dubbelbemanning.
Den larmansvarige delegerar till slut ut larmet och nästa diskussion tar vid. Vem ska ta över besöken som inte kommer att hinnas med på grund av larmet?
Morgonens pusslande och smusslande med tider och genvägar börjar om och mer tid stjäls. Allt för att klara av dagen och få sluta nästan i tid. Bara för att få komma hem och veta att i morgon börjar det om.
Vad är lösningen på mina kamraters problem? Jo, bland annat att:
Vi måste slopa minutstyrning, få tid mellan besöken och framförallt höja bemanningen!
Karin Wiktorsson, Sektionsordförande Kommunal Bräcke
