De första visiren var hemmagjorda
Inger Rosén-Soneson arbetar som undersköterska i hemtjänstens nattpatrull, i Göteborgs Stad. Hon berättar om hemmagjorda visir och beskriver en kamp för rätt skyddsutrustning som hade kunnat undvikits om staden rustat bättre från början.
Inger firar semester på Tjörn när vi pratas vid via Teams. Hon är glad över att vara ledig, men trött efter ännu en tuff vår.
"Nu när jag tittar i backspegeln, så kan jag verkligen känna att det har varit jättejobbigt både fysiskt och psykiskt. Det har nog också påverkat en mer än man tror, för nu när jag är ledig så känner jag hur trött jag är. Men samtidigt som det varit jobbigt, så har det även varit lärorikt, och jag tror att när vi väl utvärderar allt så kommer vi att ha lärt oss jättemycket. Fast det har varit en kamp många gånger, och till stor del en onödig sådan, kan jag tycka.
Staden rustade inte upp i omsorgen
"Min arbetsgivare hade en konstig inställning från början", säger Inger, och fortsätter "Vi fick tidigt till oss, när coronan hade dragit igång, att man i staden inte såg någon anledning att rusta upp för det här, utan att det framför allt skulle ske i primärvården och på sjukhusen. Och med den inställningen så kan jag förstå varför det har sett ut som det gjort för oss när det gäller skyddsutrustning, till exempel."
Det var ingen som tyckte det var viktigt med oss.
Inger berättar att det inte fanns någon skyddsutrustning till hemtjänstpersonalen alls i början, och att det fick henne att känna sig oviktig.
"Skyddsutrustningen var obefintlig i början. Vi hade ingen. När vi väl fick de första visiren så var de hemmagjorda, av overhead-papper, skummgummiduttar och gummiband. Och det kändes ju helgalet att vi stod där med hemmagjorda visir och handskar, och så kommer ambulanspersonalen med värsta gasmaskerna på sig och tittar på oss och frågar 'Har ni inga skydd?'. "
Hur kändes det för dig?
"Det är klart att man blev orolig. Sjukdomen löpte ju amok i hela världen, och man hörde dagligen att folk dog som flugor, och så visste man att man skulle gå till jobbet och att det kanske skulle finnas visir som jag kunde ha på mig på jobbet på natten, om jag hade tur. Det var heltossigt, men å andra sidan så förstod man ju, utifrån den informationen vi fick från början om hur man valde att rusta upp, att det var ingen som tyckte att det var viktigt med oss"
Rådda att följa basala hygienrutiner
"Staden har ju följt regionens och Folkhälsomyndighetens rekommendationer, och det handlar inte om att hänga ut någon, men jag kan ändå undra ibland hur man tänker.
Sedan när man väl kom fram till att det var viktigt att skydda alla som jobbade inom både vård och omsorg så skulle ju alla ha samtidigt, och då tog så klart lagren slut. Så vi har stått helt utan skyddsutrustning periodvis."
Att vi blev misstänkliggjorda på det viset i ett skarpt läge tycker jag faktiskt känns lite otrevligt.
Inger säger att hennes arbetsgivare hela tiden uppmanade personalen att följa rutiner som man alltid haft och följt inom hemtjänsten, och att det i princip var det "skyddet" de fick i början.
"Vi fick till oss att vi skulle följa de basala hygienrutinerna. Och jag påtalade flera gånger att de rutinerna är ju inget som har uppfunnits nu. De har alltid funnits. Och ska vi följa dem så måste vi ha rätt förutsättningar för att kunna följa dem, och det har vi inte haft.
Ibland var det kaos när man kom till jobbet på kvällen vid 21 när nattpersonalen går på. Det fanns inte alltid visir till alla. Och det kunde bero på att någon missat att fylla på lådorna, eller att man låste in materialet. Och då fick man trolla med knäna."
Brist på information ledde till osäkerhet
Varför var materialet inlåst?
"Jag antar att man utgick ifrån att vi skulle hamstra materialet och ta med det hem, eller något. Att vi blev misstänkliggjorda på det viset i ett skarpt läge tycker jag faktiskt känns lite otrevligt.
Inger tycker att biten med skyddsutrustning har varit tuff. Det tog lång tid innan hemtjänstpersonalen var fullt skyddad. "Men nu till slut så har vi kommit till den punkten där vi har ryggsäckar som packas med allt man behöver när man jobbar. Och de kommer vi få fortsätta att använda under lång tid, för det här är inte över."
Har du något extra starkt minne från tiden som varit?
"Jag minns allra första gången som jag och en kollega kom hem till en vårdtagare och insåg att hon kanske faktiskt hade corona. Vi stod ganska handfallna och visste inte hur och vad vi skulle göra. Vi hade inte fått någon fullgod information, så i början visste vi inte hur vi skulle bete oss. När ambulanspersonalen kom så fick vi utrustning från dem som vi kunde använda. Det bär jag med mig."
Allting tar längre tid
Liksom så många andra som arbetar inom vård och omsorg, vittnar även Inger om att närheten till vårdtagarna är annorlunda i dag. "Men även om man ser ut som en astronaut när man kommer in till de äldre, så kan man ändå känna att de slappnar av när man har full skyddsutrustning på sig", säger hon.
Finns det något annat som är annorlunda i arbetet?
"Ja, allting tar mycket längre tid i dag med alla procedurer som måste utföras både före och efter ett besök hos en vårdtagare. Det tycker jag är något man behöver bära med sig när man utvärderar och reder ut vad som varit bra, vad som varit mindre bra, och vad man kan göra bättre. Där är tiden jätteviktig."
Det är knappast någon nyhet för någon att hemtjänstpersonal ofta har ett pressat schema, där varje minut räknas. Att det nu har blivit ännu svårare att få tiden att räcka till, oroar Inger.
Vi måste ha tiden, för har du inte tiden så börjar du slarva, och då följer du inte de riktlinjer som du ska följa, för att det tar för lång tid."
Finns det något annat du vill lyfta som fungerat dåligt?
"Ja, staden tog beslut tidigt under förra året att det skulle skapas covid-team inom hemtjänsten. Team som bara skulle gå till de som var misstänkt smittade eller konstaterat sjuka i covid. Men de teamen jobbade bara dag och kväll, inte natt, utan bara fram till 22. Vi som jobbade på natten skulle fortsätta att gå till alla som vanligt, oavsett."
Dröjde ett helt år
Besvikelsen över att man inte skapade covid-team även på natten, är stor hos Inger. "Jag tror att det hade gjort skillnad om man hade tagit med hela linjen direkt, så att man hade covid-team dygnet runt, och att man börjat jobba så omedelbart. Det hade nog kunnat stoppa i alla fall en del av smittspridningen.
Hemtjänsten finns ju alltid 24/7. I den linjen ska vi alltid tänka, oavsett om man jobbar dag, kväll eller natt, så jag förstår inte varför man gjorde ett undantag där. Och dessutom under så lång tid. Det var först efter ett års pandemi som man började med covid-team även på natten.
Det är jätteviktigt att diskutera varför man tog ett sådant beslut. Jag funderar över varför det inte var någon som vågade gå emot det beslutet och säga 'så här kan vi inte arbeta'? Det kanske handlar om okunskap.
Vi i nattpatrullen träffar väldigt många människor under ett arbetspass", säger Inger. Vi tar dessutom hand om alla larm själva. Det finns ingen separat larmpatrull på natten. Om man tittar på förra året så kunde vi, på ett sex personer stort arbetslag, lätt komma upp i 100 besök på en natt."
Interna utbildningar och repetition
Även om mycket hade kunnat göras annorlunda, så kan Inger ändå se vissa positiva effekter av pandemins framfart.
"När sådana här situationer uppstår innebär det ofta att man får fler utbildningar internt, och det är positivt. Vi har fått till fler utbildningar och repetitioner av de basala hygienrutinerna, bland annat. Repetitioner är alltid bra. Det är ju ganska längesedan många av oss gick i skolan. Det är även bra för alla nya kollegor som kommer in, att man tragglar det där, för det ska sitta i benmärgen."
Hoppas på mer arbete i team
Inger tror mycket på att jobba i olika team, och på att det både kan underlätta för personalen och lyfta deras främsta kompetenser.
"Jag skulle önska att man fortsätter att arbeta mer i team framöver, och att beslut om att göra det inte är beroende av vad politikerna tycker och bestämmer. Jag hoppas att man vågar göra lokala avstickare när man ser att behovet uppstår. Det handlar om att ta vara på personalens kompetenser. Jag delar inte åsikten om att alla alltid ska göra allting, även om alla så klart ska ha kunskapen och kunna göra allt. Om man arbetar mer i team som är inriktade på olika insatser och arbetsuppgifter så får man ut det bästa av olika människor. Alla räckte ju inte direkt upp handen när de startade covid-teamen, till exempel. Så jag vill uppmana till att våga skapa team framöver för att bättre ta vara på allas kompetenser och olikheter."
Vad vill du säga till dina kollegor i frontlinjen?
"Jag tycker att vi har gjort ett grymt jobb tillsammans, allihop. Och vi får nog vara beredda på att fortsätta ett tag till. Jag hoppas att vi ska kunna behålla den sammanhållning vi fått under den här tiden, där vi pushar, berömmer och stöttar varandra när det är kämpigt. Det måste vi fortsätta göra!"
