Yrket personlig assistent fyller 30 år – 30 år till kräver bättre arbetsvillkor
Blogginlägg
Personlig assistans kan vara världens bästa jobb. Det finns många fantastiska berättelser där de personliga assistenterna ger riktig frihet åt den med behov av särskilt stöd. Människor som trotsar såväl neurologiska som somatiska diagnoser för att bestiga berg, åka skidor eller utbilda sig till drömjobbet. Det möjliggörs genom att Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS, ger individen rätt till ett fritt liv, ibland genom personlig assistans. Det är en ordning vi ska värna och vara stolta över.
LSS används för att undvika arbetsgivaransvar
Personlig assistans kan också vara ett av världens sämsta yrken, där arbetstagarna riskerar att diskrimineras, bli sjuka och ställda på bar backe med mycket kort varsel. Ibland av skäl som tydligt kränker den anställdes rättigheter. Ibland helt godtyckligt.
Det kokar dock ner till att samma rättighet i LSS som ger individen rätt till stöd också kan användas av oseriösa assistansbolag för att kringgå arbetsgivaransvaret. Det finns det fler exempel på än vad som är möjligt att återberätta.
Men här följer några exempel:
Under pandemin låg Sara, som jobbade som personlig assistent, på intensiven med covid. Hon beskrev tiden som de värsta två månaderna i hennes liv. När Sara ville börja jobba igen, sa bolaget upp henne. Assistansanvändaren ville inte ha henne tillbaka. Sara fick två veckors uppsägningstid.
En annan gång vara det Alina som blev uppsagd. Alina hade jobbat hos samma assistansanvändare i tolv år, men en dag fick hon veta att föräldrarna inte längre hade förtroende för henne, hon fick aldrig veta varför hon blev uppsagd.
För att uppsägningen var oklar fick hon två veckor extra uppsägningstid. Totalt en månad.
Patrick blev uppsagd som en tidig julklapp. Av religiösa skäl ville han inte arbeta under julhelgen. Han hade kollegor som kunde jobba, men arbetsgivaren krävde att det skulle vara Patrick. När Patrick sa nej blev han avskedad för arbetsvägran.
Asfah blev uppsagd efter att hon skrivit en arbetsskadeanmälan för att hon klämd av permobilen. Assistansanvändaren sa att hen inte längre kände att det gick att lita på Asfah, “Vi måste ju kunna prata med varandra” var förklaringen Asfah fick.
Osäkerheten med visstidsanställning
Idag är normen för personliga assistenter visstidsanställning. Det är det mer än något annat som gör att människor kan behandlas som engångsartiklar och kastas bort så fort en situation på jobbet blir obekväm. Incitamenten att hantera en knepig situation eller att lägga resurser på schysst arbetsmiljö är allt för små, den lätta vägen ut är ju att avsluta anställningen.
Den återkommande invändningen mot tillsvidareanställningar från arbetsgivarna är assistansersättningen. Den är alldeles för liten för att personliga assistenter ska få samma trygghet som oss andra. Vi bör ifrågasätta det argumentet, för vore det sant skulle väl inte heller den administrativa personalen som chefer, jurister och ekonomer ha trygga anställningar?
Under pandemin låg Sara, som jobbade som personlig assistent, på intensiven med covid. Hon beskrev tiden som de värsta två månaderna i hennes liv. När Sara ville börja jobba igen, sa bolaget upp henne.
Funktionsvariationer ställer olika krav
Det finns dock saker att rätta till när det kommer till formen för såväl de årliga ökningarna som nivåerna som ersättningen betalas ut.
Ersättningen delas ut som en schablon per timme, med begränsad möjlighet till att öka ersättningen ens med några kronor extra. I år var schablonen 332,6 kronor, nästa år ökar den till 342,6, en ökning med 3 procent. Det är en bättre ökning än tidigare år, men fortfarande lägre än de förväntade löneökningarna. Kravet för nästa år är 4,2 procent. Det är regeringen som sätter schablonen. På så sätt lägger sig staten i parternas lönebildning på ett väldigt betänkligt sätt. Risken för indirekta effektiviseringar i verksamheterna och påtvingade nedskrivningar i kollektivavtalen för att få ut märket, är påtaglig.
För att undvika det måste höjning av schablonen indexeras.
Fler nivåer i ersättningen borde också implementeras. För precis som att ingen människa är stöpt i samma form är det en orimlighet att all assistans kostar precis lika mycket. Variationen i funktionsvariationerna hos varje assistansanvändare ställer naturligtvis helt olika krav på de personliga assistenterna. Vissa arbetsuppgifter kräver undersköterskekompetens, andra den pedagogiska kompetensen som finns hos utbildade barnskötare.
De assistansgrupper som tar hand om människor med stora behov behöver också ofta mer internutbildning för att hantera exempelvis hjälpmedel och medicinering tryggt. Det kostar, men kostar rimligtvis olika mycket.
Liksom det kostar olika mycket att anställa på visstid och att anställa tillsvidare. Det vore rimligt att den arbetsgivare som väljer att anställa på enbart visstid får lägre ersättning för det, eftersom kostnaderna är lägre. Liksom att den arbetsgivare som tar ansvar och tillsvidareanställer bör få en högre ersättning som täcker eventuella extra utgifter.
Vi bör ifrågasätta det argumentet, för vore det sant skulle väl inte heller den administrativa personalen som chefer, jurister och ekonomer ha trygga anställningar?
LSS och personlig assistans är en frihetsreform. För att Sverige ska kunna leverera på det frihetslöftet måste assistansen bli en attraktiv och seriös bransch med hållbara villkor för personliga assistenter. Att justera assistansersättningen vore en rimligt första åtgärd.
