Facket måste stå upp för medlemmarna med utländsk bakgrund
Blogginlägg
Jag får ont i magen när jag läser Kommunals senaste rapport ”Var kommer du ifrån? Egentligen?” Den visar bland annat att medlemmarna i Kommunal som är födda i ett land i Afrika löper 300 procent större risk att inte få ett fast jobb än svenskfödda. Ett fast jobb är ofta förutsättningen för att kunna få en permanent bostad med allt vad det innebär av trygghet, kontinuitet i skola och sociala relationer.
Det borde vara en huvudnyhet, men sådana nyheter passar inte in i dagens samtal.
Inte heller politikerna verkar bry sig. Många tycks istället tävla om vem som kan vara tuffast, inte minst när det gäller de människor som invandrat till Sverige. Det stoltseras med att vi har Europas hårdaste asyllagstiftning, men ingen pratar om de som bär upp samhället. Ingen pratar om hur de har det.
Den lilla människan får aldrig plats i diskussionerna. Hon som har kommit till Sverige för att skapa sig ett liv i fred och frihet, för sig själv eller för sin familj. Han som går till jobbet varje dag, i ur och skur, och ser till att den svenska välfärden fungerar. Hon eller han som är en av 200 000 medlemmar i Kommunal med utländsk bakgrund. De människorna får sällan plats i den nya åsiktskorridoren där medmänsklighet ofta beskrivs som en svaghet. Det ger mig ont i magen.
När vi frågar medlemmarna i Kommunal om deras upplevelse svarar var tredje person att de negativa attityderna mot människor med utländsk bakgrund har försämrats de senaste åren – i samhället och på arbetsplatserna.
Allt fokus läggs istället på gängkriminalitet, bidragsfusk och på sämre studieresultat. ”Vi måste säga som det är”, säger man. ”Det beror på migrationen”, säger man. Men varför säger man inte att resultatet av migrationen syns mycket tydligare om man tittar på alla de som arbetar i hemtjänsten, på förskolan, i lokaltrafiken?
Det handlar om perspektiv, om hur man beskriver världen och den utvecklingen ger mig ont i magen.
När vi frågar medlemmarna i Kommunal om deras upplevelse svarar var tredje person att de negativa attityderna mot människor med utländsk bakgrund har försämrats de senaste åren – i samhället och på arbetsplatserna. Många utlandsfödda som arbetar i välfärden uppger att de känner sig misstänkliggjorda, enbart på grund av sin hudfärg eller bakgrund.
Och det stannar inte vid en känsla. Medlemmarna i Kommunal som är födda i andra länder löper 18 procents högre risk att utsättas för trakasserier än de som är födda i Sverige. Det är diskriminering, det är rasism och det ger mig inte bara ont i magen – det gör mig arg.
Jag vill att Kommunal ska vara ett fackförbund för alla – på riktigt. Vi är inte där ännu, men steg för steg måste vi gå i den riktningen. Det handlar om facklig solidaritet.
Som fackförbund måste vi arbeta med all vår kraft för att förändra detta. Det är otroligt svårt att stå upp för sin egen rätt att inte bli diskriminerad – inte minst om man redan har en utsatt position. Att inte få ett fast jobb är själva definitionen av en utsatt position på arbetsmarknaden. I det läget är det svårt att kämpa för sin sak – i det läget behöver man sina kollegor och sina fackliga kamrater.
Jag vågar knappt säga att jag får ont i magen när jag tänker på alla de som, trots att de blir misstänkliggjorda och förfördelade, fortsätter att gå till jobbet i den svenska välfärden – verksamheter som behöver dem så väl. Den stora frågan är ju hur de mår?
Jag vill att Kommunal ska vara ett fackförbund för alla – på riktigt. Vi är inte där ännu, men steg för steg måste vi gå i den riktningen. Det handlar om facklig solidaritet.
